Galleri K

Det är underligt, fast jag är ute på små exkursioner med jämna mellanrum, krymper inte listan över ställen som jag vill besöka, snarare är det tvärt om.

På listan har jag sedan en tid haft Galleri K, på en underskön Skånegård, med bästa läge, i Kåseberga.

Karin Anker är konstnären som driver galleriet med vad jag förstår huvudsakligen/enbart egna verk, även om jag såg Margareta Forslunds glasfiberblommor vid grinden.

Vi är med i samma nätverk, men att säga att vi känner varann är att driva saken alldeles för långt. Skälet att jag hade Galleri K bland ställen jag vill besöka, var bilder på målningar jag sett på broschyrer och trycksaker. Jag hade också från sociala media klart för mig att vi har en gemensam inspirationskälla i Toscana.

Jag tog ett varv i den vackra, mycket vackra lokalen, och tittade på målningarna som till alla delar svarade mot mina högt ställda förväntningar.

Så hälsade jag på Karin och talade om vem jag var. Hade jag inte tyckt om det jag såg, hade jag kunnat drypa av - inga ledsamheter för någon. Jag gratulerade till den uppenbarligen goda försäljningen, det är naturligtvis det ultimata erkännandet för en konstnär.


Litet okänsligt slet jag upp min kamera och börja knäppa. Jag är ingen konstkritiker och har inte språket att analysera en tavla. Men jag vet när jag tycker om en bild. Jag tänkte att det var bättre att visa tavlor här i min blogg.
Då kommer Karins man in i handlingen, med mitt hönsminne kommer jag inte ihåg vad han heter. Han förklarade för mig, apropå mitt okänsliga fotograferande, att enligt upphovsrätten får man fotografera sålda verk men inte osålda, (jag kan tycka att det borde vara tvärtom). Nu hann det aldrig utvecklas till någon  pinsamhet. Jag hade ingen aning utan levde i någon slags värld med fotografisk allemansrätt. Så nu vet vi alla glada fotoamatörer vad, som gäller. Jag har nu lov att fota och blogga om Galleri K.

Så gick mannen utan förnamn och mannen utan minne ut och drack kaffe och kaka från Vendels, vi är ju i Kåseberga. Vi hade en trevlig pratstund.

Vi språkade om krogar, turister trevliga och drummelaktiga. De har varit i Kåseberga fem år, och det är väl ungefär vad det tar att bo in sig på Österlen. Vi har till sommaren varit sju år på Gästis.

Det är inte bara tavlorna som är vackra, harmoniska och inspirerande, utsikten från trädgårdssoffan är betagande.

Har du en stund över, eller egentligen borde jag säga ta dig en stund, eftersom det är vår tids statussymbol att inte ha tid, och besök Galleri K i Kåseberga. De har generösa öppettider!

När våren går mot försommar.

 För knappt två månader sedan tog jag denna bild norrut över fälten, från Gästis.

Kanske den värsta snövintern i mannaminne. Det är alltid svårt att veta. Talar man om väder, finns det alltid någon som säger, minns du vintern 68, eller något annat årtal som jag inte heller kommer ihåg, då kan man snacka om snö. Detta kan vi kalla "spik i foten syndromet" efter Hasse och Tages klassiska sketch. En förfärlig vinter var det i alla fall.

Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen  ska vara över fryspunkten minst sju dygn i sträck. Det är väl inget att komma med.
Meterologer är strukturerat folk som gillar tydliga gränsvärden. Meterologens sommar inträder när dygnsmedeltemperaturen varaktigt överstiger 10 grader minst 5 dygn i sträck. I Malmö sker detta den 8 maj.

Alla förstår att vi på Österlen inte längtar till vår, den är här och har varit det ett bra slag. Det är bara att packa bil med blomma, barnbarn och bondhund i jakt på försommartecken.

Först Borrbystrand! Lite gråmulet men ingen vind att tala om. Första valet är om man ska den kyligare motvinden på utvägen eller hemvägen. Valet är ditt - antagligen kan man dra slutsatser om olika personlighetstyper av detta. Vi väljer motvind ut.

Det håller på att spricka upp över Bornholm.

Det är långt kvar till badsommaren. Innan dess får havet se till att lämna tillbaka en hel del strandremsa, som den tuggat i sig under vintern.

Jag är glad att jag tog oljerocken på och gjorde den taktiska dispositionen att ta motvinden på utvägen.

Vid stranden var det ingen försommar! Jag får leta vidare.

Vi tar oss till Bäckhalladalen. Det var ungefär en månad sedan jag var där och letade efter, och fann, våren.

Medan vi gick där trängde solen igenom och plötsligt var det så varmt och gott.

Med två små pysar med blir takten lättjefull. Plötsligt någon som inte orkar gå, eller får syn på en nyckelpiga. Så ska det vara när man är ute i naturen!

Den välplanerande Anna hade tagit med matsäck. Kaffe, macka och en liten

kaka.

Så markerar mat- och sovklockan; dags för middagslur. Visst är det ett försommartecken.

Lugnt och meditativt stänger jag mina violblå och drar kepsen över ansiktet. Säg den lycka som varar för evigt. Ett gallskrik från Anna larmar för orm, troligen en anaconda. Nu visade det sig att besten var en decimeterlång skogsödla.

Grågässen, som för en månad sedan bedrövat gick och trampade på rutten is, i den lilla tjärnen, hade fått vatten runt simfötterna.

Gåskarlarna höll på med någon slags uppvisning. Jag anar vad det handlar om, men förstår inte riktigt meningen. De var ju jämna par!

Ett sista nedslag på spaning efter försommaren gör vi i fantastiska Fyledalen.

Bokskogen samlar sig för att ta sista språnget. Om en vecka är här ljust grönt ljus. Det är så nära andlighet jag är kapabel att tillgodogöra mig. Nästan lika mäktigt som introt till en Who-låt.

Blomningen är i full gång de gamla kändisarna återkommer. Det är väl tjusningen att återse en vitsippa efter ett år.

Den sista blomman i collaget har jag ingen aning om vad det är. Känner någon igen den så är jag tacksam för information, det är inte ramslök.

Meterologisk sommar, växtlighetens utveckling, temperatur, sandaler på,  jag bryr mig inte om alla kriterier. Det finns ett som är idiotsäkert och jag fann det hemma. När trädgårdsmöblerna är på plats - då är det sommar!

Turen går till Hammar.

Vad är Hammar undrar vi - Doris och jag. Egentligen var Doris inte särskilt engagerad i frågan. Hennes undran var snarare hur luktar Hammar. Svinpink alltså gott menar hon.

Ett annat sätt att se det är en skylt på landsvägen, en knippe hus och sedan en ny skylt, 700 meter längre bort, Hammar upphör.

Man enades år 1960 i Norden om en gemensam officiell definition av begreppet tätort, som lyder sålunda:

Som tätbebyggt område räknas alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter. Avståndet kan dock tillåtas överstiga 200 meter, när det gäller hussamlingar inom en större orts influensområde. - - - Vid  avgränsningen av tätbebyggda områden medräknas också obebodda hus, inräknat hus som uteslutande användes som arbetsplats. Som hus tillhörande tätorts­bebyggelse betraktas dock ej jordbrukets ekonomibyggnader, såvida dessa är fritt liggande i förhållande till huvudegendomen. - - - Anstalter o d, som är belägna utanför tätbebyggt område, räknas som tätort såvida anstaltens bofasta personal med familjer osv. men utan patienter, utgör minst 200 personer. - - - Uppdelningen i tätbebyggda och glesbebyggda områden företages oberoende av den administrativa indelningen. Hussamlingar som utgör en direkt fortsättning av ett tätbebyggt område i en grannkommun, inräknas sålunda i detta område vid tätortsredovisningen.

Den som orkar läsa och analysera kommer fram till att någon tätort är inte Hammar. Ni som inte orkar läsa och fundera över definitionen, tro mig - någon tätort är inte Hammar.

Enligt min egen definition är en by en ansamling av minst fem hus med åtminstone en åretruntboende, den bör innehålla någon form av samhällsservice. Definitionen är inte gemensam och officiell, på EU-, nordisk eller nationell nivå. Men den funkar utmärkt ändå.

Hammar är en by! Det finns fler än fem hus. Samhällsfunktionerna fattas inte. Här finns gatskyltar, och ortsskyltar monterat av Vägverket. Busshållplatser! Till och med ett bussskjul för en, verkar vara en konverterad telefonkiosk.

Hammar är utan tvekan en by, en gammal by i jordbrukssamhället. Ärligt talat är Hammar vackrast när man står mitt i det och ser sig om. Jag befinner mig i förorten, för att avbilda busskuren.

En liten bit vidare kommer jag till Hammars ambassadör, Gunnel Mårtensson. Hon sitter i den fina skånegården och väver damast. Man behöver inte precis slå sig fram mellan damastväverierna i detta land, därför är det så spännande att någon driver denna kulturgärning vidare. Med tanke på det

nedlagda arbetet´, och därmed priset, finns marknaden bland grevar och baroner. Men en liten tavla med hennes egenkomponerade mönster eller gammalt klassiskt kan man kanske ge någon till jul. Eller för sjutton slå till och köp en till dig själv. Sälj bilen och köp en gillesduk och tolv servetter.

Dahlåkra Damast är värt ett besök. Egentligen heter det Dahlåkra Damast & Stuteri. Ett exempel på diversefiering för att öka överlevnadsförmågan på svensk landsbygd. Skämt å sido är det nog så enkelt att Gunnels gubbe gillar hästar, fyra präktiga avelsston av märket Welshponny, ej att förväxla med Welsh corgi.


Dessutom har de några höns för frukostägg och en och annan äggakaka, samt en praktfull tupp.

De var inte hemma när jag var där så jag fick hälsa på husdjuren.

Tillbaka inne i centrum tittar jag norrut. Vårbruket är i full gång, vilket Doris redan med välbehag konstaterat. Man ser praktfulla pilevallar. Ursprungligen planterade för att förhindra jorderosion.
Lätt att förstå under de stormbyar vi haft den senare tiden. Pilevallarna förhindrar att bönderna oönskat byter åkrar med varandra.

Jag beger mig mot "gamla stan" längs med Gamla kustvägen. Om det är denna som avses i "Söder om landsvägen" kan man konstatera att andelen av befolkningen som lever söder om landsvägen är försumbar.

Förtjusande hus och spännande vad som ligger bakom nästa knut.

Mitt i "gamla stan" ligger Trana Design.
Väldigt fina handgjorda möbler av yppersta design. Lars Cehlin, som driver stället och gör möblerna, var förr en engagerad medlem i Hammenhögs Bouleklubb. Klubben som hade sin hemmabana på Gästis är sedan något år saligen avsomnad.

I Kina talas om Drakens rygg, en anslående naturlig "skyline" med höga berg och djupa dalar. Stor dramatik i landskapet.

I Hammar och mot Hammars backar bildar strandvallen en mjuk och böljande horisont. Stor harmoni i landskapet. Kossans rygg?Att området är så obebyggt och välbevarat får vi tacka militären för - skjutfält. Man bör hålla ögonen på skyltar och flaggor så man inte vandrar rakt in bland bomber och granater och det är inte tillåtet att campa.

Jag hittade en favoritstuga. Liten, plåttak, rött med vita knutar, rätt proportioner och en utomordentligt lättskött trädgård.

På grund av de anslående vyerna och den väl utbyggda samhällsservicen, främst busskuren, tycker jag definitivt att Hammar är värt ett besök. Kanske inte heldag, men med en kaffekorg över armen förtjänar det ett par timmar.

Turen går till Brantevik.

En regnruskig dag, som betecknas  vår på grund av den fruktansvärda vinter vi genomlidit, tar jag kameran och ger mig iväg.  Efter att i mitt inlägg "Österlens mest personliga karta"  stuckit ut hakan och erbjudit mig att ta beställningsjobb, har jag inte drunknat i skamliga förslag. En anmodan att ta pulsen på Brantevik har lagts. Reportageteamet, för dagen förstärkt med son och hund, väjer inte för litet dåligt väder. Plikten framför allt!

Vi befinner oss på Brantevik, vid ett tidigare tillfälle har jag förklarat av att prepositionen kommer sig av att byn varit fiskeläge; "på lejet". Jag har sett att "på" används av offensiva marknadsförare i vilken bondby som helst. Det blir litet pinsamt och avslöjar den aktuelle språkbrukaren som inflyttare, som dåligt påläst och därför inte knäckt koden.

Det behövs ingen sofistikerad observationsförmåga för att förstå Branteviks anknytning till havet.

Det ser ut som en del fisk fortfarande landas i hamnen. Nu tror jag att Brantevik, redan innan dagens socioekonomiska välstånd, upplevt tider av välstånd.  Vid förrförra sekelskiftet var en av landet mest betydande skuthamnar.  Närmast havet ligger pampiga redar- och kaptenshus.

Befolkningsutvecklingen, även om den antagligen inte upplevs som ett problem, är negativ. 2001 hade byn 454 invånare som sjunkit till 411 2009. En minskning med 10% och jag tror att det finns fler hus än mantalsskrivna hushåll. Kommunen tycker nog att det inte är så kul att en stor del av skatteunderlag bor och skattar i Stockholm.

Den som vill uppleva och fördjupa känslan i ett samhälle med skutsjöfart som huvudnäring rekommenderar jag att läsa den fantastiska romanen "Vi de drunknade" av Carsten Jensen som kom för något år sedan. Den utspelar sig i Marstal på Ærø, utanför södra Fyn.


Som genetisk svensk har man  tillgång till  avundsjuka. Det är kallt, fuktigt, blåsigt, ödsligt på vinterhalvåret, trångt och bökigt sommarhalvåret, brackigt, ingen affär, okänsligt renoverade  hus o.s.v.


Men precis som en bal på slottet - helt fantastiskt. Jag lovar inget skulle hindra mig om jag fick en möjlighet att flytta till ett hus i Brantevik.


Hus söta som karameller, vårdade och ansade med kärlek.


Vi studerar byns anslagstavla för att se ved som är på gång i grannskapet.

Storseans med Mariel Månfalk i Folkets Park i Ystad den 5 april. Endast 230 pix och då får du också kaffe.


Jag känner mig som Strindberg under värsta tokperioden när han såg tecken i allt och till och med tecknade ned dem i okulta dagboken.


Kanske man skulle gå på Månfalks storseans och snacka med gamla sjöbussar. Antagligen dyker där väl bara upp någon galen gammal faster som knackar i bordet och flyttar glas.


Jag skiter nog i Muriel den 5 april. Hon hade kunnat lägga det den 1 april så hade eventuella reklamationer kunnat avfärdas som aprilskämt.


En kall vårdag i Brantevik finns erbjuds inget annat än att gå runt och titta. Det har jag inget emot, jag tycker om att gå och titta, helst ostört.



Vi går söderut, mot min favoritbadplats.

Det kan uppfattas, som konceptuellt förräderi att avslöja att det jag tycker bäst om är ett klippbad.  Österlen är miltals med sandstränder.


Jag är uppvuxen i Karlskrona, där var det klippor som gällde. En liten sandvik betjänade, små icke simkunniga medborgare.  Det bland oss frejdiga ynglingar vedertagna namnet var "Pisseviken" och inget annat.


När man städat 8 rum, med sand knastrande överallt inte minst i duschbrunnen, längtar men inte efter 
mer sand, man längtar efter mindre sand.


Lätt skamset kan jag avslöja ytterligare en fördel med bråddjupa klippbad - inga småbarn. Om nu tyskar älskar naken bad kan väl jag få älska vuxenbad, även om jag föredrar att ha badbyxor på. 

Allra bäst tycker jag om att bada när majoriteten av befolkningen gjort slut på sin semester och återgått till stress och spring. Det är bonus för oss som bor på Österlen.


Fortsatt söderut kommer Grönet. Betade ängar och nyponrosor! Fortfarande med kontakt med havet.


Det är som gjort för en picknick, ett kvarts stenkast från Brantevik.


Det är ca tre månader tills det är badbart, därför vänder vi näsorna norrut.
Vikommer till en parkliknande utfyllnad mot havet . Där har boulklubben Klotklösarna sin hemmaplan.


Genom att lejet agerade lyckades man köpa två små kanoner.  Dessa ställdes upp på utfyllnade. Byinvånarna kunde känna sig trygga "om ryssen kommer".


Idag finns en kanon plus en tom lavett. Några välorganiserade drumlar stal den ena, och man är nu bara halvtrygg mot ryssen. Välorganiserade drumlar eftersom bössan väger flera hundra kilo. 

Vi traskar vidare och kommer till byns näringsställe, Branteviks Bykrog.


Sonen utövar konkurrentbevakning genom att studera meny. Att döma av alla klistermärken sär det en bra krog.


Det är det, med eller utan klistermärken, vi har ätit där och ätit gott.


Ser man till att få ett bord mot havet, är utsikten fantastisk.

Vidare till ett favoritställe, Norra skolan. Ett snyggt gallerie, gott fika, stilfull trädgård (i princip underhållsfri utan asfalt - avundsjuk!) och så har de en halvbror till Doris.


Deras logi har jag av förklarliga skäl inte provat.


Det byggs enstaka nytt i Brantevik, flotta personliga saker.


Det finns också i mitten av byn ett område med ordinära hus, som inte skulle omnämnas i en arkitekturinventering. Det är på inte sätt att man miljonprogramsproblematik.

Vi kom att diskutera tak. Liksom kläderna gör mannen, gör taket huset. Vinkel, takfot, vindskivor men framförallt takbeklädnad! Jag har länge varit intresserad av tak och sonen är för närvarande väldigt uppfylld av frågan eftersom de står i begrepp att byta ut sitt äckliga eternittak.  Det håller inte tätt - annars gör eterniten minst skada om den ligger där den ligger.

Det är omåttligt populärt att göra listor på allt, helst ska man kunna rösta ut också. Svårlöst med tak!


På min lista har jag bortsett från de mest exklusiva som hlm, vass, skiffer och koppar.


Etta på listan är bandtäckt plåttak, hantverksmässigt lagt i breda fina våder. Det finns i flera färger. Jag föredrar nog svart.

Papptak är mestadels litet äldre men jag har sett ett och annat nylagt.

På landet, när jag var liten, hade vi ett papptak på vedboden. Vartannat år brukade pappa bestryka det med tjära. Jag kan minnas doften.

Det var väl därför det heter papptak.

Enkupigt tegel är aldrig fel, utom möjligtvis när man ska lägga det. För att få det jämt och fint krävs antingen erfarenhet eller pedantiskt noggrannhet, kanske både och.

Alla tegelimitationer dömer jag ut utan pardon. Jag är inte heller förtjust i glaserat.

Ett grant tegel är det nästan släta. Är jag rätt informerad rör det sig om Simrishamnstegel.

Bruket är naturligtvis nedlagt sedan länge.

I Danmark är det inte ovanligt med helt slätt tegel. Väldigt fint i rätt sammanhang. Jag har dock aldrig sett i Sverige.

Det finns snygga och mindre snygga prefabricerade plåttak. I allmänhet tycker jag att längderna inte är tillräckligt breda. Jag vet inte om det är för att underlätta montering. Detta tak har fördelen att det är slätt.

Betongplattor tycker jag inte om, även om jag inser att de har fördelar inte minst i inköpspris. I min listning har jag unnat mig lyxen att helt bortse från prisjämförelse.

Har man råd att lösa ett hus i Brantevik borde man ha råd att inte ha betongtak.

Plåttak med en extra profil mitt i längden tycker jag är mindre lyckad. Exemplet förefaller dessutom att vara av dålig kvalitet eftersom färgen har flagnat.

Tänk ett bandtäckt plåttak i stället! Det skulle antagligen höja marknadsvärdet med 300 000.

Vi närmar oss utkanten. Fantastiska Äppellunden! Ritat och, tror jag, byggt av Lillemor Husberg, som naturligtvis har sitt kontor i Hammenhög, kulturbyn.


Otroligt vackra hus och miljövänliga så man måste torka fötterna innan man går förbi. Visionen och husen finns väl beskrivna på Lillemor hemsida.


I Äppellunden bor den bofasta kultureliten.


Vem bor här? Naturligtvis Ulla Viotti!
Hon arbetar med monumentalkonst i tegel och är mycket berömd, inte bara i Brantevik, inte bara på Österlen, inte bara i Sverige utan i främmande länder. Hon har en CV lång som en tonårings specificerade telefonräkning.


Åter till hamnen hamnen och bilen.

Vi passerar ett fönster med en porslinshund av diskutabel ras. Detta är ett exempel på sådant som plockades hem från utlandet av sjömän. Enligt traditionen användes den som signalsystem. Fronten utåt - sjömannen hemma. Ryggen ut - min man är på sjön. Syftet med signalerandet lämnar jag åt envars fantasi.
Min sedan länge döde svärfar var sjöman, maskinist i örlogsflottan. Han försåg hemmet med diverse utrikespinaler, eller som vi uttalar det på björkholmska "pinauler". Det var promenadkäppar av ryggraden från en haj, utsirade elefantpiskor, elefanter av ebenholts och andra praktiska bruksföremål.


Vi kör via idrottsplatsen av det enda skälet att jag osökt ska kunna berätta om "Jazz under stjärnorna". Onsdagar i juli presenterar man toppartister. Är du på Österlen - åk dit. Är du inte på Österlen - åk hit!

Vi tar vägen vi våra vänner Svante & Ingrid på Sköllen. Här avspänt poserande tillsammans med Jonas. Skälet är att Jonas inte sett stället (och att de har en espressomaskin).


Det är ett trevligt ställe. Skulle det vara så illa att det är fullt på Hammenhögs Gästis och ni inte har möjlighet att justera era resplaner, kan ni gott bo hos dem.


Sammanfattning om Brantevik: Ärlighet slår avundsjuka!