Hammenhög Tattoo.

Under ett anfall av personlig lössläppthet, sommaren 2010, beställde  Jonas en tid för mig hos favoritgaddaren Stina i Ystad.Hon har av talang och skicklighet lyckat bygga upp en rejäl kö av människor som är beredda att ställa sin kropp till konstens förfogande. Eftersom vi är Stinas favoritkrog, fick jag en priviligerad tid.

Motivet är klassiskt , men inte Woody Woodpecker (Hacke Hackspett) Det är Mr. Horsepower. En tecknad maskot, idag skulle vi säga logga, en dragracingens ikon, som användes av den 1931 etablerade bilfirman Clay Smith Custom Camshafts. Woody Woodpecker föddes 1940.


Att jag valde bilden beror att jag redan som liten tyckte att den var urfräck. Kombinationen med Hammenhögs Gästis lever upp till vårt motto: "Tradition och förnyelse". Nu ska väl avslöjas att mitt tilltag inte suportats fullt ut i den allra närmaste omgivningen. Själv har jag varit smygnöjd hela tiden, och exponeringen har varit smakfullt återhållsam.

Plötsligt har mitt lilla stolleprov blommat ut för fullt. Inlagd på sjukhus och objekt för intensiv vård uppträder man i stort halvnaken. Jag har fått full cred för den axelapplicerade konsten. Dessutom en "osökt" koppling av samtal om vårt fina Gästis. Dessutom ser jag nödvändigheten av att bli återställd, för att få en ekonomiskt försvarbar avkastning på gjord investering.

Igår var jag åter i Lund för att bli förbättrad och förgiftad. 05.40 var sjuktransportlimousinen framkörd och patienten nytvättad och nyfastad för operation. Den dryga timmen till Lund ger tillfälle till kartläggning av transportsystemet inom sjukvården. Jag vet nu att drygt 500 bilar är kontrakterade för att köra färdtjänst och sjuktransporter i Skåne. Det är inte svårt att se kopplingen mellan taxibrist på landsbygden och upphandlade transporttjänster. Jag förstår taxiföretagen - säker inkomst möjlighet att lägga vettiga scheman osv. Hur ska vi lösa transporter för andra? Jag tänker, som krögare! God mat, underbar atmosfär och ett gott vin. Så ber den nöjda gästen oss att ringa efter en taxi. Väntetider! Framkörningavgifter som är högre än en varmrättspriset. Kanske man skulle kunna klassa krogbesök, som sjukdom berättigad till sjuktransport. God service och subventionerade priser, mindre rattonykterhet. Nåja - jag vill inte medverka till ytterligare kris i sjukvårdsekonomin, jag kan till och med betala litet mer i skatt. Vad jag kan rekommendera våra gäster: Boka ett rum hos oss, ät gott, drick gott och njut en frukost. Eller utse en chaufför i sällskapet. Man kan förbeställa taxi. Eller flytta till Hammenhög, så kan du gå hem!

Förbättringen! Efter en period av sönderstuckna, hala, sinande små skitvener i armarna har jag nu uppgraderats till en riktig proffspatient. Jag har fått en venport. Det är ungefär som guldmagistern (med emalj) för simmare.

Enkelt uttryckt kopplas en kateter till en centralven, på halsen. Katetern leder till en ursnygg trekantig dosa i lila färg. Övergången mellan dosan och katetern har en sofistikerad slussanordning som att man kan distribuera läkemedel ut i blodet och hämta blod när man är sugen på det. Jag var litet sur att jag inte fått en venport för länge sedan, men efter att fått klart för mig att den är alldeles avgörande för att kunna genomföra kommande stamcellstransplantation så är jag helt nöjd med det. Detta hade tagit en stund för evolutionen, du Darwin!

Tyvärr är hela grannlåten inopererad under huden. Jag fraktades upp till en operationssal där jag möttes av en hel flock trevliga människor i fåniga, gröna, men sterila, mössor. En frågade mig om jag ville sova. Eftersom jag inte har större machobehov, bad jag honom att släppa kemin loss. De noterade min vackra tatuering och berättade att de mer än en gång fördärvat heltäckande framsidestatueringar, men min var helt utanför berört område. Så vaknade jag när de höll på att fästa några trådar.

Nu är jag kanske inte en bättre människa, men definitivt en bättre patient. Sköterskan, eller annan som kan och vill, får sticka genom ett membran som klarar upp till 2000 penetreringar och kan göra tjänst upp till åtta år. Normalt plockas inplantatet ur när behandlingen slutförd, vilket jag hoppas är innan åtta år ha gått. Påfrestande grävande i i småvener är slut, pang på rödbetan.

Jag utrustats med flera bevis på min nya status. Ett legitimationskort till min venport, kan vara bra om man får problem vid säkerhetskontroll vid flyget det är ju inte lika trivialt, som att vifta med hålfotsinläggen, ett armband av gummi (sådana som lanserades som bevis på att man köpte grejer solidariskt från tredje världen, gäller nog inte i och för sig inte venportar) och dessutom är jag nu utrustad med ett frikort för sjukvård fram till den 26 augusti 2012. Litet förvånad blir man när man inser att sjukvårdens IT-system för betalning inte med automatik genererar en bevakning av hur mycket patientavgift, som betalats och när fri sjukvården blir kostnadsfri.

Jag nämnde också förgiftning. Redan en timme efter venportens montering provtryckte de anläggningen med antibiotika och cellgift. Helt utan problem! Det var den tredje etappen av fyra. Förra kuren bröt helvetet lös just här. Jag tar tempen och håller tummarna för att klara denna perioden när immunförsvaret är totalt i botten. Än känns det ok. Jag är på benen, promenerar och försöker leva så normalt, som möjligt.

Jag måste berätta om det konstiga kortisonet. Som en del i behandlingen får jag höga doser av kortison, som är ett kroppseget hormon. Jag hittar inga riktigt bra beskrivningar på Internet, relaterat till min sjukdom, Myelom. Kortison är så allmänt använt och de flesta referenser är relaterat till helt andra tillämpningsområden. Det har effekten att det, liksom cytostatika, dödar cancerceller - välkommen i tjänst. Det är bekant att en biverkning är att man binder vätska och vid lång användning omfördelar fettet. Det jag märkt mest av, hittills, är funktionen som har med kroppens stresshantering - kamp eller flykt- att göra. Det är rena "uppåttjacket", mental hyperaktivitet. Tusen tankar, nästan euforiska, håller kroppen igång. Inte så att jag utför så mycket av tankarna, men känslan av att jag skulle kunna om jag ville är angenäm. Samtidigt tröttas kroppen av cellgiftsbehandlingen. Kroppen är svag medan själen är rastlös. Dessutom får jag en våldsam aptit och försöker därför vara noga med vad jag stoppar i mig, regelbundna måltider och nyttigheter däremellan, när suget sätter in.

I eftermiddags ringde det på dörren och ett blomsterbud lämnade en så vacker höstbukett och en liten chokladask till den kortisondopade. Ingen avsändare och adresserad till Staffan "vet ej", Hammenhögs Gästis. I buketten ett kort: "Bli bättre, det är en order!"

Rörd och lycklig att någon tar sig ett så snällt besvär! Det är spännande - även om jag blir vansinnigt nyfiken. Tack så hemskt mycket - rara människa!

FAQ om min cancer.

Förr hette det vanliga frågor om..., i dag när man  mer intresserade av distributionsformen, teknik och applikationer konstrueras nyimporterade förkortningar, akrynomsjukan har gått så långt att underlaget är obekant för en läsare, t ex FAQ (Freqently Asked Question). Oftast är frågor och svar konstruerade av systemutvecklarna utifrån vad de tror att användare kommer att fråga om, dvs en ganska förutfattad uppfattning vad informationssökare har svårt att förstå, samtidigt kommunicerar man att detta har vi koll på.

Min rubriksättning är medvetet en grimas mot alla som gripits av nätets och sociala medias tekniska möjlighet och utvecklarjargong, och tappat fokus på budskap, information, nyheter, tankar och analyser.

Vad jag verkligen vill berätta är varför jag bloggar om min cancer. Jag ställer upp dem i form av frågor och svar, NNFOEA (Not Necesery  Frequently Or Asked).


Varför vill jag beskriva mina erfarenheter av en allvarlig cancer som flög på mig?

• Jag upplever att cancern fortfarande är en skamsjukdom med en hel del tabun. Det finns ett otal cancerformer, där orsak är okänd och oklar. Om jag förstått saken rätt är det enda gemensamma att det sker en okontrollerad tillväxt av skadliga cancerceller, som i värsta fall tar över. Det finns i vissa fall starkare kopplingar mellan livsstilsfaktorer som rökning och lungcancer, intensivt solande och hudcancer. Nu var det det inte länge sedan det var en sofistikerad att röka: "Jag har också gått över till Prince". En djup och vacker solbränna var/är ett skönhetsideal och en statussymbol, fräscha makthavare som satt med flabben i ett ansiktssolarium för att lysa av hälsa och pondus i sammanträdesrummen. Dessvärre ser jag en en fortsättning på detta med att lägga skuld och ansvar på individen. Den alltmer rumsrena diskussionen om att särbehandla feta och försöka hitta vägar att beskatta vissa livsmedel av hälsoskäl känns befängt när inte ens forskningen är överens om vad som generar den ökande fetman i västvärlden. Jag kan hålla med om att cancer är en skamsjukdom, men skammen är gemensam på grund av hur vi hanterar vår miljö med utsläpp, farliga ämnen, tillsatser och så vidare. Jag skäms personligen in ett skit över att jag fått cancer i benmärgen som degenererar mitt blod. Därför vill jag öppet och klart skriva hur jag vägrar att ta ansvar för min påkomna sjukdom, men fullt engagemang för att bli frisk, eller i mitt fall symtomfri och kunna leva ett gott liv till jag blir så där lagom gammal, se min familj ha det bra, vara med under mina barnbarns uppväxt och se litet mer vad som händer i vår by och på jorden. Skriver jag själv om detta så behöver inte  andra spekulera om min sjukdomsupplevelse, och undrar någon är det bara att fråga. Kanske kan jag vara ett stöd för någon i en liknande situation.

Cancer - en dödsdom?

• Antagligen har cancer funnits sen förhistorisk tid även om man man diagnostiserat  under max 200 år. Ofta tar cancern lång tid att utvecklas därför stiger naturligtvis antalet sjukdomsfall med ökad livslängd. Samtidigt har cancerforskning och behandlingsmetoder utvecklats enormt med stora resurser av såväl offentliga medel, donationer och kommersiella investeringar. Idag är cancer fortfarande en mycket allvarlig sjukdom men prognosen är i de flesta fall god. Cancerfonden har en utmärkt webbplats som hjälper dig som vill läsa mer.

Diagnos och behandling av mitt Myelom.

• Som jag tidigare berättat kände jag mig litet nedgången efter högsäsongen och mot min vana uppsökte läkare, med en successiv eskalering från en sömnig vårdcentral, till akuten i Ystad, via hjärtintensiven och slutligen hematologen i Lund. Från att ha varit en litet sliten gästgivare i sina bästa år, låg jag som en väldignostiserad myelompatient med alla tänkbara värden på allting alldeles åt helvitta.
  Nu är det inte så lätt att få ett körschema A-Ö från läkarna. Jag har förståelse för att det kan uppkomma ett otal komplikationer, organ som trixar, mediciner, som inte tar som de ska, infektioner som ligger och väntar när immunförsvaret fördärvas, men jag skulle önskat en plan. Avvikelser från denna vore ju inga konstighet - information och delaktighet är botemedel mot mycket.
  Ett tidigt positivt besked var att jag inte hade tumörer på skelettet, de kan vara otroligt smärtsamma och svåropererade.
  Bakvägen har jag någorlunda kunnat konstruera min behandlingsplan och, tycker jag, fått den verifierad av läkarna.
  En kur med blandade läkemedel; cellgift, cortison, antibiotika och diverse profylaxpilller. Den pågår under 12 dagar med cellgift var tredje dag. Syftet är att få död på cancercellerna, men precisionen är inte större än att en mängd snälla och nyttiga röda och vita blodkroppar och blodplättar stryker med.
  Samma kur upprepas efter ungefär två veckor och ytterligare en kur av samma slag två veckor senare.
  Om behandlingen haft önskad verkan görs här ett något längre uppehåll. Efter detta stimuleras tillväxt av stamceller som jagas ur benmärgen ut i blodet. Efter någon dag skördas de och fryses ned. Efter detta serveras en jättedos cellgift. Mina egna stamceller transplanteras sedan.
  Med litet tur har kroppen inte tagit alltför mycket stryk. Jag vet att skelettet inte blir vad det varit. Slut på tunga lyft och viss risk för benskörhet. Men medicin och rörelse fixar nog det mesta.
  Man blir inte av med sjukan, men man blir förhoppningsvis symptomfri och kan leva ett normalt liv. Så är det ju med andra sjukdomar också, t ex diabetes.
  
  

Komplikationer och biverkningar?

• Jag har hört  många hemska historier om cellgifternas akuta biverkningar, framförallt fruktansvärt illamående, smärtsamma diarréer, blodtrycksfall, tappat smaksinne förlorad aptit m.m. Det är väl så att olika behandlingar, olika cancerformer, olika cellgifter och individuella förutsättningar gör skillnad. Jag fick en  komplikation i form av lunginflammation, när immunförsvaret slogs ut. Fem dygn med 39-40 graders feber och frossa i proportion, då är man tacksam för att vara inlagd på sjukhus och få muskelavslappnande medikamenter.
  I övrigt har jag inte haft några som helst obehag av behandlingen. Inte ett hårstrå tappat. Litet trött naturligtvis. Av allmäntillståndet tappade jag nästan 10 kilo, men av det har jag hämtat tillbaka ca hälften, och det känns som det skulle kunna vara bra så.
  Jag tror att det är viktigt att återgå till normalt leverne så snart som möjligt. Jag försöker promenera så mycket som möjligt för musklerna rinner snabbt av en.

Psykiskt?

• Självklart är det dramatiskt att gå från litet hängig till dödssjuk på några timmar. Å andra sidan vad kan jag göra åt det? Jag tror att jag är ganska bra på att leva i nuet, när det behövs, och när det behövs det bättre? Klart att det inte piggar upp med en cancerdiagnos! Jag har ingen dödsångest. Det samlade traumat i familjen hade vi när k.h. fick bröstcancer  för 10 år sedan. En bidragande orsak till att vi bytte liv och blev gästgivare.
  Nu när jag blev medveten om att jag var sjuk gick jag helt upp i att vara sjuk, eller kanske bättre uttryckt att bli frisk. Inledningsvis var det inte så marigt eftersom jag var så pass dålig. Snart nog var det dags att bygga upp "pseudostrukturer" i tillvaron. Provtagningar och språka med de duktiga och trevliga sköterskorna, mat, vila, läsa, tala i telefon, få besök, koppla upp sig på nätet, blogga osv.
  För min del har det inte funnits något alternativ till att bli frisk! Humöret på topp, ingen tillstymmelse till depression. Jag tror att depression är ett stort hinder för läkning, så känner man av det tror jag att det är viktigt att försöka få hjälp snabbt.
  Nu när jag tagit mig en bit igenom min behandling försöker jag leva så normalt som möjligt. Jag är övertygad om att kroppen säger ifrån om den inte hänger med.

Hur blir det sedan?

• Ett enkelt svar är - som förut. Men det kanske är för enkelt. Vårt stora åtagande är Hammenhögs Gästis. K.h., Jonas och jag själv har under drygt sju år lagt ned vår själ i det. Själva tycker vi att vi åstadkommit en hel del. Vi har skaffat oss ett grundmurat rykte att servera god mat. Huset är totalrenoverat. Maskiner och utrustning förnyat och i gott skick. El, vatten och brandsäkerhet är i som det ska vara. Omsättning och resultat har successivt börjat gå uppåt och skatten är betald.
  Det är kanske är precis rätt tid för gubben att släppa taget och släppa fram det unga. Jonas har definitivt potential att inte bara vara stjärnkock utan också en kreativ och ansvarsfull krögare, det har han visat när jag varit ur produktion. K.h. har ett fast grepp om matsalen.
  För egen del ser jag inga svårigheter att få dagarna att gå. Naturligtvis kommer jag att jobba med Gästis, även om det är slut med tunga lyft. Men jag ser gärna att det blir under ledning av nästa generation gästgivare.
  

    

Dagpatient.

Efter några härliga dagar hemma och hyfsat återhämtad men naturligtvis allmänt trött, var det dags för kur nummer två; blandade cellgifter och massor av cortison under 10 dagar.

Behandlingen sker nu på mottagningen och jag har blivit dagpatient. Jag nyttjade regionens limousineservice -sjukresor. Från dörr till dörr för 120:- enkel resa och det lär finnas ett högkostnadsskydd. Det gör inte mig något att man åker runt och plockar upp fler passagerare, tvärt om! Däremot blir jag förbannad på medpassagerare som sitter och gnäller på komfort och att de inte blir avsläppta först. Inget är gratis, sjukvårdsekonomin är i kris, få är sugna på höjd skatt - att gnälla på höjd standard i en fullt acceptabel stödtjänst är i hög grad osolidariskt. Kommer kanske i nästa valfrihetssatsning - byt en delbehandling mot lyxigare sjuktransport!

På mottagningen mötte jag två gamla rumskompisar i väntrummet. Utan väntetid fördes jag in  för behandling. Jag fick välja om jag ville sitta med mitt dropp i en fåtölj och glo på TV, eller ligga i en säng. Naturligtvis valde jag machoalternativet - fåtölj. Den rutinerade och vänliga sjuksköterskan rullade in sitt plåtbord och kavlade upp ärmarna, på mig. Det som normalt inte är så knepigt visade sig ovanligt komplicerat. Att kroppen ställer in sig på försvar verkar rimligt vid sjukdom. I detta fall verkar det som kroppen inte hade hela bilden klar för sig. Venerna hade krupit in, dessutom var de hårda och hala. Den stackars sköterskan, med 13 år som "stickmygga"  fick sitt första misslyckande och bad mig om ursäkt för något som jag överhuvudtaget inte lastade henne för. En avbytare skickades in och hittade en ven tämligen enkelt. Eftersom jag blivit litet småfrusen och antagligen något spänd, fick jag byta fåtöljen mot en trygg säng.

Jag hade bokat min sjuktransport hem en timme senare än vad mottagningen rekommenderat. Jag tycker inte om att stressa, och anade att något kunde strula. Dessutom gillar jag lobbyn på Lunds lasarett och tänkte att en latte, en gräddbulle och att glo på folk kunde vara trevligt. Jag är ju heltidssjuk och inga tider att passa. Egentiden förbrukades och det var bara att ta sig till mötesplatsen för sjukresenärer.  Lopez, en spanjor i 50-årsåldern, bjöd på en lätt surrealistisk resa genom södra Skåne.

Lopez är en glad skit även om han kanske har en del brister som bilförare och att han  talar svenska hellre än bra. Vi hämtade upp en dam på hudkliniken, så långt allt väl, om man bortser från att dörrarna krånglade och han fick gå runt och låsa upp dem manuellt.. Jag upptäckte att Lopez antagligen var obekant med skylten "Återvändsgata" eftersom han med förtjusning kastade sig in då dessa. Som ni förstår tog det en stund innan vi med gemensamma krafter kunde navigera oss ut från sjukhusområdet. Mot Malmö! Även här en del kreativ bilkörning för att inte komma till hamnen. Vi satt och förväntade oss att vi skulle till sjukhuset, men så icke, Lopez svänger upp i staden och stannar vid en bank. Där hämtar vi Sveriges sista luffare med livskamrat. Jag förstår att sjukresor och färdtjänst är integrerat - smart. Turen går vidare till Ystad där vi hämtar upp en flicka, som står och väntar på trottoaren.

Jag inser att Lopez har vissa formel-1ambitioner, svåra att förverkliga med en faktiskt ganska skruttig Ford Transit. Efter en lång monolog, som jag endast delvis kan följa, ringer Lopez upp sin arbetsledare och talar om att han inte tänker köra tilldelad bil i morgon. Han hade ställt upp på den aktuella extrakörningen, men var utlovad en bättre bil. Så imorgon blev det ingen körning med det aktuella fordonet. Jag är tacksam att han kör rundan ut!

Hem till ett dukat lunchbord. En god trevlig matstund med K.H. och Jonas. En välförtjänt middagslur efter en stunds läsning i Keith Richards, Livet. Jag har plöjt Guillous Brobyggarna. Mannen kan skriva - men har han något att säga?

Återhämtning.

Min sjukdom har kostat mig ca 10 kilo, och då var jag inte smällfet från början. På mitt senaste stamlokus, Lunds lasarett, bedömer jag möjligheterna att återuppbygga min vackra kropp, om inte obefintliga, åtminstone ganska små. I broschyren om Myelom betonas vikten att äta regelbundet och näringsrikt.

Jag tror att det är viktigt att följa läkarvetenskapens rekommendationer.

Dagens lunch:

Ugnsbakad sadel av hare, confit av harstek, pumpapuré, inkokt lök

Tarte tartain på kockens egna äpplen, mandelglass, hasselnötsmajonäs

Till detta ett glas:

Barbera ”Annunziata” Rocche Costamagna

Barbera D´Alba DOC, IT

Åter hemma.

Nästan 4 veckor har gått sedan jag abrupt gick från att vara en möjligtvis något utarbetad gästgivare, till en väldigt sjuk människa. Jag ligger på den välbäddade sjukhussängen och läser i Guillious nya brobyggarna. Med ett halvt öra lyssnar jag efter ronden. En något anakronistisk företeelse där en hel skock vita rockar radar upp sig vid sängens fotände, som om kvantitet skulle kunna ersätta kvalitet, djup och kontinuitet i informationen.

Luttrad från tidigare och litet vidskeplig har jag inte vågat ta på några civila kläder. Jag vet att mina värden är ok och utvecklas åt rätt håll. Dessutom har jag varit feberfri i 24 timmar och bristen på vårdplatser är kronisk. Jag hör slamret i dörrar - ronden är här! Efter den artiga frågan om hur jag mår, får jag veta det - bra! Kriterierna för hemgång är uppfyllda. När man mår akut bra och ligger på sjukhus är risken stor att den passiviserande tristessen tar över. Dessutom är möjliga infektioner farligare på sjukhus än hemma hos de flesta av oss. Sängen behövs till en olycksbroder (Myelom drabbar främst mogna män, 500-600 per år).

K.H. är varslad och på väg. Utskrivningsprocessen är inte alldeles klar och entydig, men doktor Stefan överlämnar en väldigt lång medicinlista. Cytostatikan skjuts inte med lasersikte. Den går vilt fram och dödar inte bara små äckliga cancerceller, utan också hederliga och stävsamma nyttoceller. Därför får man en massa förebyggande mediciner - rädda vad som räddas kan! Jag går till sjusköterskan och kollar om allt är klart inför min avfärd. Jag får ett C4 kuvert smockfullt med piller, tre dagars behov. Recepten aktiverar vi i det lilla apoteket i Borrby. Handla lokalt!

Bland de små påsarna medskickad medicin hittar jag, som absolut inte står på medicinlistan, "Choklad till kaffet". Jag blir litet rörd. De sköterskor jag mötte imponerade så mycket på mig. Professionella, kunniga, hårt arbetande, tuffa arbetsscheman, alltid vänliga, på gott humör och alerta. Tänk vilken trygghet det ger när man ligger sjuk och utelämnad. Är det någon mer än jag, som tycker att sjuksköterskor har litet för dåligt betalt?


Jag upptäcker att det hunnit bli höst medan jag krigat med min sjukdom. Det gör inget när man kan vara hemma igen. K.H. och Jonas har hämtat tavlan, som vi köpte av Karin Anker i somras och dessutom hängt upp den. Nu är det litet sommar i ett hörn!

Det är svårt att helhjärtat gå in för sin sjukdom så här på hemmaplan. I morse åt jag frukost inne på Gästis. Jag tänkte att jag få ta de typiska italienska "pensionatssignorinorna" som förebild. Man ser dem sitta på en stol, göra ingenting, förutom att nådigt nicka åt gästerna.

Doris är påtagligt nöjd att hennes lilla flock är samlad igen. Då kan hon ligga i sin favoritsoffa och drömma om nästa måltid.

Jag har "ledigt" ända till måndag. Då är det dags för nästa cellgiftsomgång. Det är en speciell situation att man bygger upp sig och när man börjar känna sig ok är det dags för en ny pärs. Samtidigt känns det så angeläget att köra på med behandlingen.

Jag har fått en Dosett. Är det någon, som vet hur många vuxenpoäng det är på det?

Nästan hemma.

Igår stack dr Marja in snudan i vår lilla kvart och sa: "Du får nog gå hem imorgon, även om det är dr Vladimir, som är överläkare då". Om orsaken är mitt hälsotillstånd eller en desperat jakt på vårdplatser ska jag låta vara osagt. Det visade sig att även min eminente rumskompis Tomas fick marschorder. Enligt min lekmannamässiga bedömning bestod han av betydligt fler lösa delar än jag själv.

Myelom är, om jag inte sagt det förut, rena räkneläran. Så fort de ser en bit naken hud klipper de ett blodprov. Så räknas det blodkroppar! Utifrån värdena får man en exakt bild av hur man mår, absolut och relativt jämfört med tidigare. Jag är litet svag för den metoden att mäta och beskriva hälsotillstånd. Kanske skulle man ha ett kortare fritextfält. Där skulle man kunna notera komplikationer och biverkningar. Själv skulle jag redovisa den pikanta känslan, under mina fotsulor, att under en längre tid stått barfota i en hög med brännässlor.

Jag bestämmer mig för att jag är pigg nog för hemfärd, om nu någon varit intresserad av det (dr Molgan kanske?). Naturligtvis gläder jag mig storligen åt att få åka hem och ringer k.h. och ber om skjuts. Samtidigt är det faktiskt väldigt energikrävande att de spräcker den trygga vårdbubblan, och gör den större. Nu måste jag mobilisera för att jaga fram information om den fortsatta behandlingen, och om möjligt memorera det.

Jag kan inte motstå att ta på mina civila kläder och känna mig som en vanlig människa. K.h. kommer och hjälper mig att packa. Jag ligger på sängen och är en aning trött. Jag fått en halv kubikmeter piller att konsumera de närmaste tre dagarna. Alla piller har namn och ändamål, dessbättre har jag fått en lista på detta, så jag lyssnar bara förstrött på genomgången. Jag känner en olust komma krypande.

Ögonblicket senare är cirkusen igång. Jag ligger och studsar i en fullständigt hämningslös feberfrossa. I rummet finns förutom en Tomas under hemgång, en förskräckt hustru, fyra sjuksköterskor, en dr, och naturligtvis huvudpersonen själv. Sköterskorna riggade en spruta med dubbel dos muskelavslappnande, underbart när man skakar bortom all kontroll. Jag måste spy! Jag såg lunchens mammascanköttbullar komma i retur. Jag lovar att de inte uppvisade som helst förändring efter att ha vistats ca 1,5 timme i min mage. Tillsvidare väljer jag att inte betrakta kräkandet som en del i sjukdomen, utan att jag fått i mig något olämpligt.

Kanske är det lunginflammationen som dykt upp igen. Naturligtvis är jag kvar på sjukhuset. Behandlingen kan inte gå vidare förrän infektionen är hävd. Visst är det tråkigt, men vi är så glada att vi inte hunnit hem.

Imorgon är det nya provtagningar, rond och nya givar.

Jag har hittat min inspiratör.

En fördel med att ha cancer är att man sträckläsa tjocka böcker, om man nu inte har styggcancer, som sätter stopp för det.

Stundens fullständiga fixering vid sociala media, ja jag är själv en del av, kan tyckas mig vara en aning ytlig. Twitter, blog, blipper, fnitter, tjatter, Gowalla, You Tube... det finns en massor av lösningar utan problem. Så kommer kurserna; lär dig Facebook. Vi fyller vår vänlista med folk vi inte visste fanns. Och så ska vi ut och skvätta, "jag är på konsum", telefonbild på äppelkakan, Kilroy was here! Snabbast, roligast, mest frekvent vinner.

Lek och spel är bra det driver teknik och infrastruktur. Sociala media är etablerat som ett verktyg i bl a i demokratins makt.  Som sagt tjocka böcker! I sociala media kan man tala om att de finns.

Min senaste reservationslösa förälskelse i en "tjock bok" är Min Kamp av Karl Ove Knausgård. Egentligen vet jag inte vad det är för sorts bok. Är det en handbok i att leva sitt liv? Absolut ärlig. Jag uppfattar den som en slags positiv tillämpning av Jantelagen. Du behöver inte vara så fruktansvärt märkvärdig, bara för att du tror att andra är det och förväntar sig du ska vara det. Du lever ett gott liv, som medelmåtta, och ditt liv är unikt.

Så har Knausgård flyttat till Österlen, charmiga Glemmingebro. Jag tycker om att ha sådana grannar, men jag ska inte glo på honom om jag ser honom i affären.

I en sal på lasarettet.

När man är riktigt sjuk har man faktiskt bara en uppgift; att bli bra. Jag är ganska duktig på att skala bort allt för stunden oväsentligt. Att oroa sig över det man inte kan påverka försöker jag undvika. Att jag fick cancer var ju otur, men inte kan jag gräma mig över det. Jag blir närmast generad när folk alltför mycket utbreder sig över eleändet. I vår lilla gästisorganisation är det kanske till och med bra om jag borta ett slag, de andra tvingas göra sådant bara jag annars gjort.

Nu när jag är sjuk så är sjukhuset "mitt hem" och jag ser det som en mycket stor förmån att få vara här när det dyker upp tillstånd som svårligen kunnat hanteras hemma. För sjukhuslivet bygger jag upp ett liv på smårutinerna här - måltider och provtagningar. Det är bra att sätta sig in i vad sjukdomen handlar om. På en hematologiavdelning tar man blodprover, analyserar och jämför över tiden. Numera får jag kopior och det är ett fantastiskt underlag för en bild av hur kroppen rent objektivt har det medan jag är sjuk. Till min glädje ser jag att produktionen i blodkroppsfabriken kommit igång. Det berättar att cellgiftattacken funkat och att återuppbyggnaden pågår. Vill man ha information om sjukdomsförloppet måste man ställa frågor, det borde inte var så, men så är det.

Permission och besök i hemmet är fantastiskt. slänga av sig sjukhuskläderna och vara en vanlig civilist! Jag bygger upp små idylliska vardagssituationer, som ska ske när jag kommer hem på riktigt. Sitta i glasverandan och dricka kvällste!

Den andra veckan efter diagnos har varit besvärlig. Första veckan gick jag mest och upplevde att det var bättre än jag förväntat mig. Denna vecka har tillbringats i ett febertöcken 39-40 grader. Fruktansvärd feberfrossa, tackolov att jag kunnat få muskelavslappnande. Dessutom fick jag allergiska reaktioner mot två sorters antibiotika. En kokt kräfta med klåda över hela kroppen! I min tillfriskningsplan måste jag bygga in uthållighet och beredskap för baklsag och motgångar.

Min gamle rumspolare Roger är utslängd och Roffe från Hörby var här och körde soundcheck under eftermiddagsluren, det blir att beställa nya öronproppar.

Lördagen vaknade jag efter den bästa nattsömnen sedan jag blev sjuk (permissionen oräknad), feberfri på kroppsegna meriter (nåja), så vad skiter inte jag i om fåglarna sjunger, morgonpromenaden är underbar och soluppgången fantastiskt.

Ola, Lisa och Morris har tagit tåget från Stockholm för att hälsa på, så det gör inget att permissionen uteblivit. De ska ha barn om en vecka. Tänk om ungen föds mellan Alvesta och Krylbo.

Lasarettsvisan med Maritza Horn

Permis från cancerkliniken.

Vi människor med nydiagnosticerad canser är nog inte så roliga att ha att göra med. På  kort tid krymps vårt liv ned till mikrokosmos med vår sjukdom i centrum. Vi piggas upp med gryningsraider av sjukvårdspatruller för provtagning och kontroller, där blodtryck, syreupptagningsförmåga, puls, temp med mera, noggrant noteras plus att vi tappas på blod så laboratoriet får sitt. Jag har fullt förtroende, vördnad, för detta. Ett förbättringsområde till oss patienter  är återkoppling och information. Vi har ett gemensamt mål i att vi patienter ska bli bra. Jag avskyr information av typen att ditt XYZ-värde är 100. Jag vill veta vad värdet mäter och normalvärde. Annars har jag ju inget att relatera till. Men ändå mycket bättre än dåligt och har man mål i mun får man fram information. Jag inser att min märkliga sjukdom är en process och att behandlingen därmed också är en process, när vi nu krympt våra liv för att klara av en besvärlig livssituation behöver vi mycket information och delaktighet, inte machoinformation á la Victor Muller - allt löser sig på tisdag. Vi behöver inte tröst vi behöver kraft. För bakslag kommer - delaktighet via information ger styrka. De sk ronderna är huvudkanalen för för informationsutbyte. Ett inslag i ronden, inte alltid, är att det svansar med en präst från svenska kyrkan. Som kronisk, förhärdad atteist ser jag det som kränkande!

Så kom den glada permissionen efter 14 dagar mellan lakan och en droppställning som närmaste sällskap, ja Roger också, som jag delar rum med.. Jag blev väldigt glad. Stora delegationen hämtade. Julius (4 år i november) hade fått ett par skor som har lysande lampor under gång och var med rätta ganska upptagen av dem, men han trodde att de fanns även i min storlek.

Vad ljuvligt att komma hem till sitt RUT-avdragsrena hem. Provsitta favoritfåtöljen. Sängen med en läslampa som går att ställa in.

Kvällsmaten var förbeställd. Osttallrik från Vilhelmsdal och en munfull vin därtill.

K.H. beklagade att det var så mycket bokat på Gäsits så hon måste jobba en hel del. Det gladde jag mig åt - att Gästis rullar på som kanske aldrig förr. Dessutom måste jag vila en hel del.

Ursäkta sjukhusköket, men min otrohet mot er matsedel fortsatte. Jag hade börjat känna av "Äggakakeabstines".

På söndagskvällen återvände vi litet molokna permitenter till det trista betongblocket i Lund.

Fortsättning följer

SUS i Lund.

Jag har i min ungdom bott i Lund; SUS och DUS i Lund. DUS-delen trappades snabbt ned i samband med "chef" Jonas födelse 1973. SUS betyder nu Skånes Universitets Sjukhus, och förstår jag saken rätt pågår en besvärlig integration mellan enheterna i Lund och Malmö. "Det ska fan vara sjukhusdirektör", för att travestera ett talesätt som ursprungligen handlade om teaterdirektör.

Dagvillheten börjar för min del bli total, men jag tror att vi hunnit fram till onsdag, fem dagar efter att larmet gick. Jag väntar på ambulanstransport till Lund. Av omständigheter reser jag med lätt packning, landstinget patientuniform, privata sockor med hål på tån, toalettartiklar och tre dosor snus.

En av ambulansmännen extraknäcker som TV-antenninstallatör. En antennjustering står sedan länge på "surdegslistan", frestande men litet bissart att boka in under ambulansfärd och inte livskritiskt - får stå kvar på surdegslistan!

På plats i Lund utbröt ett veritabelt provtagarparty, igen. Muggar av medicin! Ostrukturerad information och ett nytt äckligt benmärgsprov! Saken är klar! Jag har Myelom. Sjukdomen beskrevs första gången 1850 men har antagligen funnits sedan förhistorisk tid. Något vedertaget svenskt svenskt namn, översatt betyder det "benmärgstumör".

Bernmärgen är blodkroppsfabriken; röda blodkroppar, olika sorters vita blodkroppar och trombocyter (blodplättar) tillverkas efter behov. En sort av de vita blodkropparna kallas plasmaceller och har en viktig funktion i kroppens immunförsvar. När en plasmacell canceromvandlas och därmed börjar dela sig okontrollerbart - då har du har du fått Myolom!

Sjukdomen uppträder i ett nästan oändligt antal individuella varianter, och det finns inga möjligheter att förutse vilken inverkan den kommer att få på mitt framtida liv. För närvarande betraktas Myolom som obotlig, men med sammansatta terapier kan sjukdomen bromsas på en nivå där man, med litet tur, blir mer eller mindre symtomfri (jämför diabetes, inga likheter i övrigt).

Det otroliga är att mindre än en vecka efter en första indikation att allt inte stod bra till, är jag mitt inne i en avancerad cellgiftsbehandling. Hyfsad offentlig sjukvård?

Och inte blev det bättre!

Denna fredagkväll kunde jag med gott samvete följa doktorns rekommendationer. Medan de andra kutade runt i restaurangen låg jag i min säng och läste Bockfesten av  Mario Vargas Llosa. Ett mer aktuellt val är svårt att tänka sig med tanke på vad som händer i Libyen.


Jag kände mig helt lugn med, vad jag trodde var, stressrelaterat förhöjt blodtryck. Så började jag fundera litet på de beskrivna biverkningarna (de andningsrelaterade - tro inget annat), Jag tyckte mig känna litet motstånd vid inandning. Vad skulle jag göra? Ringa en ambulans? Nej ändå inte - hur skämmigt är inte de att komma till akuten i ambulans och konstateras vara litet skrovlig i halsen, om än i kombination med högt blodtryck. Jag gnällde litet när k.h. kom in, färdig för kvällen, en stund efter 23. - Det är klart att vi måste åka in till akuten i Ystad, avgjorde hon.

I Ystad funkade både journalsystem och provtagningar. En timme tog det att analysera proverna och i samma stund kunde jag konstatera mig inlagd. Inte godkänt på ett enda prov! Jo förresten temperaturen. Stackars k.h. fick återvända till Hammenhög och gästgivarens glamorösa värld för att om någon timme servera frukost.


Jag installerades hos mina nya polare, Sven och Ken. Delat rum med vuxna män har jag inte gjort sedan lumpen. Sven är från Abbekås, har fel på hjärtat och har lila ben. Ken är så nära en svensk hill billy man kan komma. Från St Olof (vad annars) har fyrhjuling och odlar kräftor i tank. En illa placerad cysta bakom ryggraden genererar stundom högljudda tirader som hotar skicka sjukhusprästen till en alltför tidig död. För att åtminstone teoretiskt sett kunna få en blund i ögonen rekvirerar jag ett par öronproppar. 


Så ligger man där uppkopplad med syrgas, dropp (både blod och vätska). Jag vågar överhuvudtaget inte göra några uttalande om hälsotillstånd utan att läsa av ett gäng displayer. Så länge mittstrecket inte är rakt - lever jag!


Första dagen på sjukan var inte slut än! På kvällen fick jag ett lungödem som var bland det jävligaste jag varit med om, alla kategorier. Det är klart att tre liter vätska och tre påsar blod ska ta vägen någonstans, men ut i lungorna var ingen bra idé. Vilken panik. Min vän Sven från Abbekås sa till personalen: "Han mår inte bra!"


Det var snällt av sjukvårdspersonalen att öppna fönstret och lägga en blöt handduk i pannan. Men vad jag behövde var syre i blodet. Gudskelov dök det upp ett läkarteam från hjärtintensiven och räddade både mig och föreställningen.


Fortsättning följer...

En fråga om överlevnad!

Ska man få en gästgivaregård att överleva på Österlen måste man vara redo att jobba hårt, och i huvudsak när andra har ledigt. Vi har över 25% av vår omsättning i juli. Som familjeföretag har vi våra tydliga roller. Jonas har ansvar för köket. Det är inte helt lätt att rekrytera kockar till Österlen. Vi hade tur, men har ändå kört med åtminstone en halv kock för litet. Slit för de andra!

Matsalen fylls med hungriga gäster och, åtminstone inledningsvis, orutinerad serveringspersonal. K. h. fick inte så många fripass, och även om hon inte var schemalagd måste hon i princip vara tillgänglig hela tiden.

Själv ansvarar jag förutom för administration, för frukost och rumsstädning. Även om jag haft god hjälp har det varit tungt i år. Ibland har jag knappt hunnit med en middagslur innan diskpass på kvällen. Envar kan nog förstå att man ibland hamnar i formsvackor, men efter sju år tillsammans har vi lärt oss att hjälpa upp varandra när det känns motigt, detta utan energipsykologi, indisk änglahealing eller annan livsuppehållande terapi som vi generöst erbjuds på vårt Österlen.

Det kan vara riskabelt att gå  med gamnacke för länge, gör man inte sin andel känner man sig väldigt osolidarisk mot de andra. Så visst, emellanåt uppsöker vi naprapapater, osteoepater och vårdcentraler, som alla andra. Jag bokade en tid på vårdcentralen i Borrby och försäkrade dem att det absolut inte gjorde något att jag fick vänta en dryg vecka på en läkartid. Jag skulle bara kolla mina värden som jag hört att folk i farten gör.

När jag kom till doktorn, nymummad  med rena kalsonger, visade det sig att journalsystemet låg nere och det dessutom inte gick att ta blodprov eftersom det inte gick någon laboratoriebil. De fick mig redan på blodtrycket! Eftersom jag aldrig haft problem med det tidigare har jag inte just några referenspunkter, men denna fredag skickades jag direkt hem med order att inta viloläge och omedelbart börja äta blodtrycksmedicin.

Jag tryckte i mig anvisad dos samtidigt som jag läste igenom kända biverkningar. En av de mer förbryllande var att mindre 1 på 1000 drabbades av böjd penis i erigerat läge. Vem har konstaterat det? Laboratorieprov? Dessutom fått med det i läkemedelsbeskrivningen!

Jag noterade dock att det var betydligt vanligare med andningsbesvär. Det skulle visa sig att jag så småningom skulle ha betydligt mer nytta av den informationen. Fortsättning följer...

Turen går till Gladsax.

Min nytrimmade vapendragare, Doris Airdale, är kungligt trött på att traska Hammenhögs gator fram och tillbaka. Opatriotiskt men hon är ju bara en hund. När jag skramlar med bilnycklarna blir det fart på flickan. Jag tycker att det är fult att luras, så utflykt får det bli. Ärligt talat är jag också i ett akut och stort behov av utflykt efter att suttit flera dagar och bokföringsmässigt reparerat skadorna av påskens kassahaveri. Dessutom har jag skändligen försummat bloggen.

Jordbruksbygden är betagande under rapsblommningen,men maskrosorna ligger inte efter i lyskraft. Det är litet svårare att hitta avsättning. Till nöds kan man tänka sig litet maskrospesto. Med den nya alkohollagen lär det vara tillåtet igen att göra maskrosvin. Vilket leder tankarna till en av de mest enfaldig insändardebatter jag tagit del av på YAs insändarsida. Det nya förslaget om att tillåta t ex vingårdar att sälja vin på plats har upprört nykterister. Framförallt skulle det leda till ökat ungdomsfylleri.

Jag ser framför mig hur ungdomarna i Hammenhög tar EPA-traktorn och kör till Köpingsbergs vingård och köper vin för en hundring flaskan. Den som tror på det kan inte vara nykter.

Framme i Gladsax, inte Gladsaxe för det ligger på Själland, parkerar vi vid kyrkan. Vid parkeringen finns en gräsplätt stor som en tennisbana. Där har man känt sig nödgad att sätta upp, inte en, utan två skyltar om att ridning inte är tillåten. Man undrar om det är på förekommen anledning. Jag tror att stenhögen i fonden är resterna av Gladsaxehus.

Vi traskar Gladsax byväg norrut. Det är inte så länge sedan de dryga hundratal, som bor i Gladsax, fick namn på sina gator. En heter enligt byns hemsida Anders Ands väg. Då är det litet bra att det inte är Gladsaxe, eftersom Anders And är motsvarigheten till Kalle Anka på danska.

Vem har sagt att nya hus behöver vara fula? Plötsligt kommer vi till en mindre klunga nyuppförda hus. Intressant arkitektur, förnämliga proportioner, perfekta materialval och snygga färger!

De fulaste husen är varken nya eller gamla. De byggdes företrädes på 60- och 70 talet. Fulländad fulhet uppnås med mexitegel på fasaden och fejktegel på taket.

Inne i villaområdet cyklar en liten flicka ikapp os. Hon hälsar artigt och frågar vad Doris heter och av vilken ras hon är. Flickan förundras över att vi är ända från Hammenhög och vill ha besked om vad jag fotograferar.

Gladsax har en lång och storslagen historia. Går man in på Riksantikvarieämbetes beskrivning av byn ser det svårt ut att ta sig fram för alla fornlämningar, problemet finns inte i "real life", annat än möjligtvis som att det begränsar möjligheten att färdas till häst på gräsplätten vid kyrkan.

Österlens museum har plockat ut Gladsax och några byar till ett pilotprojekt "Forntid i Österlens byar". Riktigt spännande tycker jag som gillar sådant. Det enda jag är frågande för är en delmotivering av valet Gladsax; de har en fin hemsida. Jag skulle vilja påstå att de har en förfärlig hemsida! Den duktiga webbdesignern Munkawebb som har sitt säte i byn borde förbarma sig över den.

Den finns en liten rest av den medeltida borgen Gladsaxehus. Detta leder till Ide Pedersdatter Falk. Rik som ett troll gav hon stora donationer till kyrkan och behövande. Hennes filantropiska verksamhet verkar haft en feministisk profil. Hon hade också  utmärkta kontakter, bl a var hon polare med drottning Margareta. När Ide, som blivit änka och barnen hade dött ifrån henne, bestämde hon i sitt testamente att hennes sätesgård skulle bli ett nunnekloster. Redan på den tiden kunde politiker svika, och trots att hon varit vännina med drottning Margareta blev det inget av med nunnekloster i Gladsax.

En nutida feminist som bor i Gladsax är Gudrun Schyman. Hon gör ett fantasitskt renhållningsarbete i kommunpolitiken, och, inte minst, fungerar hon som mentor och inspiratör för många  yngre kvinnor nyengagerade  i politiken. F!, en stor folklig vrede och sociala media hade stor betydelse för att, åtminstone tillfälligt, rädda byskolorna och gymnasiet kvar i Simrishamn.

I den förra byskolereduktionen 2003 tömdes genom politiska beslut den praktfulla skolbyggnaden från 1928.
Märkligt att dessa frågor alltid tycks komma året efter ett val. Spekulerar man i att väljarnas minne räcker högst tre år?

Som sig bör, högt belägen, mitt i byn, en praktfull kyrka. Ursprung från 1100-talet med successiva förändringar.Kalkmålningar från mitten av 1400-talet, som tillskrivits Nils Håkansson.

Ett collage av gravstenar visar, tydligare än något annat, vad som var huvudnäringen i bygden. Undrar vad det kommer att stå på stenar i framtiden; webbdesigner, freelansskribent, kulturarbetare, personlig assistent...

Strax söder om kyrkan ligger den praktfulla  Karossgården. I en gammal karosserifabrik är det idag ett fyndställe, någonstans i gränstrakterna mellan antikaffär och loppis. Om du hittar något är bara en fråga om tid och fokus.

Själv har jag bland annat ett fyndat en motbok, från tiden då alkoholen var ransonerad och krogarna hade mattvång och fick servera två vita och en brun, dvs två snapsar och en avec.

Vi traskar vidare och ser en skylt, som pekar mot idrotssplats och Medborgarhus. Strax, och litet otippat, dyker en välskött och spännande lekplats upp. Midsommarstången står kvar!


På byns hemsida läser jag att det finns en Lekplatsförening. Till det facila priset av 50 kronor kan man bli medlem. Om du är inbiten föreningsmänniska, varför inte gå med i Gladsax Lekplatsförening.

Själv kandiderar jag idag på årsmötet i Vallby Konsertföring till posten som revisor.


Tänk om vi alla skulle gå med i en liten förening som verkligen driver verksamhet. Vad skulle hända då i vårt samhälle?


Idrottsplatsen i Gladsax ligger i nuvarande skick en bra bit under gärdsgårdsserien. Den enda möjliga användningen just nu - kreatur i lösdrift.
Det är ett stort behov av att bilda Gladsax Idrottsplatsförening. 

Mitt i byn ligger en gammal gård. Några

köpte den och projekterade ett hyfsat omfattande seniorboende med mycket gemensamhetslokaler. Arkitekt Lillemor Husberg, som är nationell auktoritet på boende för äldre, var inblandad i att ta fram en plan. Projektet blev väl mottaget i byn. 


Det hela stoppades av kommunen. Så kan det gå! Stor skandal tycker jag.
Nu lär det finnas öppningar för en ny omgång, hoppas att det går vägen denna gång.

Gladsax känns välkomnande inbott. Gamla trädgårdar med uppvuxen buxbom och andra parkambitioner har tillåtits förvildas en aning. 


Det känns äkta att folk också har annat att göra än att ansa sin trädgård. Litet trädgårdsförslumning piggar alltid uppe, inte minst med tanke på vad vi själva hinner med och orkar på Gästis.

I princip ligger hela byn längs med den gamla landsvägen. Husen är lagom välskötta och mycket pittoreska.


Ännu vackrare blir det när stockrosorna skjuter upp ur ingenting mellan gatstenarna och rosorna blommar.

Galleri K

Det är underligt, fast jag är ute på små exkursioner med jämna mellanrum, krymper inte listan över ställen som jag vill besöka, snarare är det tvärt om.

På listan har jag sedan en tid haft Galleri K, på en underskön Skånegård, med bästa läge, i Kåseberga.

Karin Anker är konstnären som driver galleriet med vad jag förstår huvudsakligen/enbart egna verk, även om jag såg Margareta Forslunds glasfiberblommor vid grinden.

Vi är med i samma nätverk, men att säga att vi känner varann är att driva saken alldeles för långt. Skälet att jag hade Galleri K bland ställen jag vill besöka, var bilder på målningar jag sett på broschyrer och trycksaker. Jag hade också från sociala media klart för mig att vi har en gemensam inspirationskälla i Toscana.

Jag tog ett varv i den vackra, mycket vackra lokalen, och tittade på målningarna som till alla delar svarade mot mina högt ställda förväntningar.

Så hälsade jag på Karin och talade om vem jag var. Hade jag inte tyckt om det jag såg, hade jag kunnat drypa av - inga ledsamheter för någon. Jag gratulerade till den uppenbarligen goda försäljningen, det är naturligtvis det ultimata erkännandet för en konstnär.


Litet okänsligt slet jag upp min kamera och börja knäppa. Jag är ingen konstkritiker och har inte språket att analysera en tavla. Men jag vet när jag tycker om en bild. Jag tänkte att det var bättre att visa tavlor här i min blogg.
Då kommer Karins man in i handlingen, med mitt hönsminne kommer jag inte ihåg vad han heter. Han förklarade för mig, apropå mitt okänsliga fotograferande, att enligt upphovsrätten får man fotografera sålda verk men inte osålda, (jag kan tycka att det borde vara tvärtom). Nu hann det aldrig utvecklas till någon  pinsamhet. Jag hade ingen aning utan levde i någon slags värld med fotografisk allemansrätt. Så nu vet vi alla glada fotoamatörer vad, som gäller. Jag har nu lov att fota och blogga om Galleri K.

Så gick mannen utan förnamn och mannen utan minne ut och drack kaffe och kaka från Vendels, vi är ju i Kåseberga. Vi hade en trevlig pratstund.

Vi språkade om krogar, turister trevliga och drummelaktiga. De har varit i Kåseberga fem år, och det är väl ungefär vad det tar att bo in sig på Österlen. Vi har till sommaren varit sju år på Gästis.

Det är inte bara tavlorna som är vackra, harmoniska och inspirerande, utsikten från trädgårdssoffan är betagande.

Har du en stund över, eller egentligen borde jag säga ta dig en stund, eftersom det är vår tids statussymbol att inte ha tid, och besök Galleri K i Kåseberga. De har generösa öppettider!

När våren går mot försommar.

 För knappt två månader sedan tog jag denna bild norrut över fälten, från Gästis.

Kanske den värsta snövintern i mannaminne. Det är alltid svårt att veta. Talar man om väder, finns det alltid någon som säger, minns du vintern 68, eller något annat årtal som jag inte heller kommer ihåg, då kan man snacka om snö. Detta kan vi kalla "spik i foten syndromet" efter Hasse och Tages klassiska sketch. En förfärlig vinter var det i alla fall.

Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen  ska vara över fryspunkten minst sju dygn i sträck. Det är väl inget att komma med.
Meterologer är strukturerat folk som gillar tydliga gränsvärden. Meterologens sommar inträder när dygnsmedeltemperaturen varaktigt överstiger 10 grader minst 5 dygn i sträck. I Malmö sker detta den 8 maj.

Alla förstår att vi på Österlen inte längtar till vår, den är här och har varit det ett bra slag. Det är bara att packa bil med blomma, barnbarn och bondhund i jakt på försommartecken.

Först Borrbystrand! Lite gråmulet men ingen vind att tala om. Första valet är om man ska den kyligare motvinden på utvägen eller hemvägen. Valet är ditt - antagligen kan man dra slutsatser om olika personlighetstyper av detta. Vi väljer motvind ut.

Det håller på att spricka upp över Bornholm.

Det är långt kvar till badsommaren. Innan dess får havet se till att lämna tillbaka en hel del strandremsa, som den tuggat i sig under vintern.

Jag är glad att jag tog oljerocken på och gjorde den taktiska dispositionen att ta motvinden på utvägen.

Vid stranden var det ingen försommar! Jag får leta vidare.

Vi tar oss till Bäckhalladalen. Det var ungefär en månad sedan jag var där och letade efter, och fann, våren.

Medan vi gick där trängde solen igenom och plötsligt var det så varmt och gott.

Med två små pysar med blir takten lättjefull. Plötsligt någon som inte orkar gå, eller får syn på en nyckelpiga. Så ska det vara när man är ute i naturen!

Den välplanerande Anna hade tagit med matsäck. Kaffe, macka och en liten

kaka.

Så markerar mat- och sovklockan; dags för middagslur. Visst är det ett försommartecken.

Lugnt och meditativt stänger jag mina violblå och drar kepsen över ansiktet. Säg den lycka som varar för evigt. Ett gallskrik från Anna larmar för orm, troligen en anaconda. Nu visade det sig att besten var en decimeterlång skogsödla.

Grågässen, som för en månad sedan bedrövat gick och trampade på rutten is, i den lilla tjärnen, hade fått vatten runt simfötterna.

Gåskarlarna höll på med någon slags uppvisning. Jag anar vad det handlar om, men förstår inte riktigt meningen. De var ju jämna par!

Ett sista nedslag på spaning efter försommaren gör vi i fantastiska Fyledalen.

Bokskogen samlar sig för att ta sista språnget. Om en vecka är här ljust grönt ljus. Det är så nära andlighet jag är kapabel att tillgodogöra mig. Nästan lika mäktigt som introt till en Who-låt.

Blomningen är i full gång de gamla kändisarna återkommer. Det är väl tjusningen att återse en vitsippa efter ett år.

Den sista blomman i collaget har jag ingen aning om vad det är. Känner någon igen den så är jag tacksam för information, det är inte ramslök.

Meterologisk sommar, växtlighetens utveckling, temperatur, sandaler på,  jag bryr mig inte om alla kriterier. Det finns ett som är idiotsäkert och jag fann det hemma. När trädgårdsmöblerna är på plats - då är det sommar!

Turen går till Hammar.

Vad är Hammar undrar vi - Doris och jag. Egentligen var Doris inte särskilt engagerad i frågan. Hennes undran var snarare hur luktar Hammar. Svinpink alltså gott menar hon.

Ett annat sätt att se det är en skylt på landsvägen, en knippe hus och sedan en ny skylt, 700 meter längre bort, Hammar upphör.

Man enades år 1960 i Norden om en gemensam officiell definition av begreppet tätort, som lyder sålunda:

Som tätbebyggt område räknas alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter. Avståndet kan dock tillåtas överstiga 200 meter, när det gäller hussamlingar inom en större orts influensområde. - - - Vid  avgränsningen av tätbebyggda områden medräknas också obebodda hus, inräknat hus som uteslutande användes som arbetsplats. Som hus tillhörande tätorts­bebyggelse betraktas dock ej jordbrukets ekonomibyggnader, såvida dessa är fritt liggande i förhållande till huvudegendomen. - - - Anstalter o d, som är belägna utanför tätbebyggt område, räknas som tätort såvida anstaltens bofasta personal med familjer osv. men utan patienter, utgör minst 200 personer. - - - Uppdelningen i tätbebyggda och glesbebyggda områden företages oberoende av den administrativa indelningen. Hussamlingar som utgör en direkt fortsättning av ett tätbebyggt område i en grannkommun, inräknas sålunda i detta område vid tätortsredovisningen.

Den som orkar läsa och analysera kommer fram till att någon tätort är inte Hammar. Ni som inte orkar läsa och fundera över definitionen, tro mig - någon tätort är inte Hammar.

Enligt min egen definition är en by en ansamling av minst fem hus med åtminstone en åretruntboende, den bör innehålla någon form av samhällsservice. Definitionen är inte gemensam och officiell, på EU-, nordisk eller nationell nivå. Men den funkar utmärkt ändå.

Hammar är en by! Det finns fler än fem hus. Samhällsfunktionerna fattas inte. Här finns gatskyltar, och ortsskyltar monterat av Vägverket. Busshållplatser! Till och med ett bussskjul för en, verkar vara en konverterad telefonkiosk.

Hammar är utan tvekan en by, en gammal by i jordbrukssamhället. Ärligt talat är Hammar vackrast när man står mitt i det och ser sig om. Jag befinner mig i förorten, för att avbilda busskuren.

En liten bit vidare kommer jag till Hammars ambassadör, Gunnel Mårtensson. Hon sitter i den fina skånegården och väver damast. Man behöver inte precis slå sig fram mellan damastväverierna i detta land, därför är det så spännande att någon driver denna kulturgärning vidare. Med tanke på det

nedlagda arbetet´, och därmed priset, finns marknaden bland grevar och baroner. Men en liten tavla med hennes egenkomponerade mönster eller gammalt klassiskt kan man kanske ge någon till jul. Eller för sjutton slå till och köp en till dig själv. Sälj bilen och köp en gillesduk och tolv servetter.

Dahlåkra Damast är värt ett besök. Egentligen heter det Dahlåkra Damast & Stuteri. Ett exempel på diversefiering för att öka överlevnadsförmågan på svensk landsbygd. Skämt å sido är det nog så enkelt att Gunnels gubbe gillar hästar, fyra präktiga avelsston av märket Welshponny, ej att förväxla med Welsh corgi.


Dessutom har de några höns för frukostägg och en och annan äggakaka, samt en praktfull tupp.

De var inte hemma när jag var där så jag fick hälsa på husdjuren.

Tillbaka inne i centrum tittar jag norrut. Vårbruket är i full gång, vilket Doris redan med välbehag konstaterat. Man ser praktfulla pilevallar. Ursprungligen planterade för att förhindra jorderosion.
Lätt att förstå under de stormbyar vi haft den senare tiden. Pilevallarna förhindrar att bönderna oönskat byter åkrar med varandra.

Jag beger mig mot "gamla stan" längs med Gamla kustvägen. Om det är denna som avses i "Söder om landsvägen" kan man konstatera att andelen av befolkningen som lever söder om landsvägen är försumbar.

Förtjusande hus och spännande vad som ligger bakom nästa knut.

Mitt i "gamla stan" ligger Trana Design.
Väldigt fina handgjorda möbler av yppersta design. Lars Cehlin, som driver stället och gör möblerna, var förr en engagerad medlem i Hammenhögs Bouleklubb. Klubben som hade sin hemmabana på Gästis är sedan något år saligen avsomnad.

I Kina talas om Drakens rygg, en anslående naturlig "skyline" med höga berg och djupa dalar. Stor dramatik i landskapet.

I Hammar och mot Hammars backar bildar strandvallen en mjuk och böljande horisont. Stor harmoni i landskapet. Kossans rygg?Att området är så obebyggt och välbevarat får vi tacka militären för - skjutfält. Man bör hålla ögonen på skyltar och flaggor så man inte vandrar rakt in bland bomber och granater och det är inte tillåtet att campa.

Jag hittade en favoritstuga. Liten, plåttak, rött med vita knutar, rätt proportioner och en utomordentligt lättskött trädgård.

På grund av de anslående vyerna och den väl utbyggda samhällsservicen, främst busskuren, tycker jag definitivt att Hammar är värt ett besök. Kanske inte heldag, men med en kaffekorg över armen förtjänar det ett par timmar.