Turen går till Östra Ingelstad.

När man kommer ut på landet, där det finns en historia, en aktiv hembygdsförening och när släktforskning bilivit en folkrörelse, snubblar man på en massa begrepp som härad, socken och församling. Jag brukar hålla med och hålla god min, men faktum är att begreppsapparaten är rörig, i synnerhet som den sedan länge blivit obsolet.

Ett landskap, i detta fall Skåne, var indelat i ett antal häraden, som var det gamla lokala tingsdistriktet. I Ingelstads härad finns ett antal socknar. Socken betecknar de som söker sig till samma kyrka, något förenklat är socken och församling synonymt.


Län är ett påfund som Axel Oxenstierna får ta på sig och kommunerna tillkom i mitten av 1800-talet och hade som utgångspunkt socknarna. Vi ska till Östra Ingelstad (socken i Ingelstads härad).

Förr fanns det flera andra sorteringsbegrepp som plottade in oss i geografin. Vi hade länsbokstav på bilarna. "Se upp - "H", han kommer från Kalmar!" Vi hade riktnummer för telefon, nu får man ta med sitt riktnummer vart man vill. Man kan till och med få fast riktnummer till sin mobiltelefon. Mot tillägg då! Det enda geografiskt specifika nu för tiden tycks vara postnummer.  Postkodslotteriet exploaterar detta maximalt.  Inte för att jag vet hur det funkar. Kanske är det denna brist på hemvisst som gör att intresset för släktforskning sprider sig som en farsot.

En bit öster om byn på en höjd finns en välbevarad holländarekvarn.

Den uppfördes 1869 och var i bruk ända till 1950. Jag undrar om det var samma rabalder runt lokaliseringen, som det är vid uppförandet av dess efterföljare, vindkraftverken. Jag tycker personligen att även dessa är vackra landmärken i tiden.

När man kommer fram till byn, från mitt håll, ser man en stor gård, som lyser av välmående. En flicka pulsar i snön med sin häst.

Ö Ingelstad är en helt liten by och den enda samhällsservice jag kan se är en gul brevlåda. Det är en mycket blandad bebyggelse. Delårsboende men en hel del övervintrare. Ska man gå efter antal öppnade brevlådor är 50% fastboende. Mätmetoden har en del brister.

Österlen förknippas med sommar och sol. Jag skulle önska att fler sommargäster åkte hit och upplevde vinterlandskapet, även om det stundom kan vara strapatsrikt.

Man kan undra hur det lilla samhället kommit till just här. Kanske för att vägar korsas. Vi befinner oss mitt i ett jordbruksområde.

Mycket av odlingarna är kopplade till Ingelstagården I vintervädret far tankarna till Selma Lagerlöfs kaveljerer på Ekeby. Vädret är rätt, tiden är rätt, det fattas bara en försupen präst. Det ska väl inte vara omöjligt att plocka fram.

Den vitputsade huvudbyggnaden är från 1818.

Ännu mer imposant är gråstensmagasinet från 1788. Det ska kanske inte jämföras med pyramiderna eller katedralen i Milano. Det är i alla fall mycket fantasieggande att föreställa sig hur ett gäng bondläppar på det efterblivna Österlen var kapabla att bygga ett så mäktigt byggnadsverk.

Österlen fanns i och för sig inte vid den tiden. Det är ett påfund från tidiga 1900-talet. Några kluriga gubbar bestämde att Ingelstad härad, Albo härad och Järrestad härad kallar vi för Österlen. Alltså ett rent marknadsföringsknep, men ganska framgångsrikt får man säga. Det berättas att Fritjof Nilsson Piraten var skitsur över att inte ha blivit inbjuden till det kreativa mötet.

Den vitkalkade medeltidskyrkan i romansk stil är väldigt vacker och ligger vackert på en liten höjd. Den påminner litet om kyrkan i St Olof, men en storlek mindre.

En rökpelare stiger från skorstenen. Det är något så ovanligt som vindstilla. Undrar hur uppvärmningen är löst.Jag har läst att det är ett stort problem, riksantikvarieämbetet tillåter inte att man sätter upp solfångare. I Ö Ingelstad är det nog kyrkvaktmästaren som puttar in en och annan pinne i kaminen.

Dagens vinnare är den som äger en hjullastare. Snösvängen skulle kunna vara en förebild för Stockholm och andra större städer. När vädret så bjuder kör bönderna dag och natt.

Å andra sidan ger det väldigt bra pengar. Jag hörde en odalman berätta att han byggt om hela sitt magasin och öppnat gårdbutik för snöröjningspengar.

Det är utmärkt att trafikveket aktivt medverkar till landsbygdsutveckling.

Ett annat exempel på landsbygdsutveckling är den fantastiska bensinstationen som konverterats till smides- och rörverkstad, med en fot i framtidsbranschen, värmepumpar. Det nu något skamfilade, men förr stolta BP har skylten kvar.

I denna mikroby fanns inte bara en bensinstation utan två. En gammal Gulfpump finns kvar vid ett hus, som inte klarat övergången till nya tider lika elegant, som sin forna konkurrent.

Idag håller mackbeståndet på att glesas ut på grund av krav på alternativa bränslen. Snart är det så långt mellan stationerna att man får ta tåget när man ska åka och tanka.

Det är väldigt tråkigt eftersom de små bensinstationerna i byarna är en allmän servicecentral som hotas. All sammhällsservice är inte offentlig! Tänk på det Maud Olofsson.

Jag strövar vidare och får ytterligare en litterär association. Helt oväntat visar sig ett mycket engelskt hus i en igenvuxen trädgård. Jag tänker på min första stora läsupplevelse. Jag var nio år och sängliggande efter en mindre operation. Då fick jag i mina händer "Fem på nya äventyr" av Enid Blyton. Jag slök den! De bodde i ett hus som hette Kirrin Cottage (uttaldes kåttashe), eftersom man började med engelska först i realskolan. Precis som huset i Ö Ingelstad såg de fems hus ut. Min moster, som var barnboksbibliotekarie förklarade, om än i annat språk, att femböckerna var skitlitteratur. Detta fick

mig att bli verkligt intresserad av skitlitteratur. De kan omöjligt ha varit sämre än Camilla Läckberg.

Byadammen ligger som ett smycke mitt i byn.

Jag fortsätter till norra delen av byn. Här är mer åretruntliv. Jag har har sommartid lagt märke till en radhuslänga där det var mycket liv och aktivitet. Öppna dörrar och småprat på trappan! Nu fanns här pulkor och stora snöhögar som vittnar om liv. Jag blev passerad av en Epa-traktor, vilket vittnar om ett lokalt förankrat boende.

Ö. Ingelstad är ingen självklar turistmagnet. Beläget vid småvägar är det inte heller en by man åker igenom.

 Jag tycker att det är värt en liten utflykt, eller omväg, för att titta på en by på Österlen. Ett ställe där folk bor och som inte blivit sönderälskad av turister. Man upplever kontinuitet och förändringen på svensk landsbygd