Turen går från Baskemölle till Vik.

Inga boende gäster - ingen frukost och städning. 18 grader varmt och nästan vindstilla. Det är som gjort för utflykt. Doris är trött på lokal promenader och redan vid prästgården, granntomten, parkerar hon sin dynamiska tyng så lågt det är möjligt. Jag lockar och drar. Halsen blir girafflång, pinsamt med bilarna som kör förbi och rätt, som det är, får jag väl djurförbud. Men se bilnyckeln kan hon inte stå emot. Hon skuttar upp med spänst och iver och blygumpen är borttrollad.
Jag rustar reseredaktionen, det vill säga kamera och solglasögon. Detta med solglasögon är lurigt.
Bilkörning utan radio är som kaffe utan grädde. Jag råkade väl komma åt något och plötsligt var radion tvärtyst och mörk. Allvaret i ett sådant fel kan jämställas med punktering. Jag la om kursen mot Peugot. Radion i en ny bil ska väl inte bara lägga av! Dessbätre lyfte jag på solglasögonen innan jag svängde in till verkstaden. Plötsligt lyste de röda siffrorna och tecknen igen och ljudet strömmade ut i kupén. Jag körde nonchalant förbi verkstaden. En lärdom - solglasögon släpper inte igenom det röda ljuset. Tur att det inte finns trafikljus på Österlen.

Vi ser en liten fiskesmäck omgiven av trutar. Nu vet jag inte vad den plockar upp ur vattnet. Annars finns runt Österlen ett av världen bästa vatten för havsöring. 

Det vet danskar och tyskar de kommer med trailers med gigantiska skepp. De ska utöva trolling. På min hembygds tungomål hete det slöjta, jag har hört en mer rikssvensk beteckning: ro drag. Då var det jämlika villkor, man fick ro som en galning.

Att köpa en kryssare för hundratusentals kronor, starta motorn och slänga ut reven känns liksom inte som en sport.

Nu ska i sanningens namn sägas att det finns miljövänliga små människor i sjöstövlar som står i närheten av land och kastar på gammalt hederligt vis.

Stranden är omväxlande och dramatisk jämfört med på den södra kusten som bara består av fin sand. Klippor och sten, men också små badvikar.

När jag står hemma i den del av matsalen vi kallar verandan, brukar jag ljuga för gästerna inför den betagande utsikten över det öppna landskapet. Jag säger, att jag saknar inte vatten. Eller ljuga - jag saknar inte det vatten som stått i pannrummet, innan den lovande vvs-montören Jerry Håkansson  rensade stenkistan.

Jag kan väl älska havet utan att jag för den skull älskar det böljande åkerlandskapet mindre? Till skillnad från modern TV-dramaturgi är det fullt möjligt att leva livet utan att välja bort.

Landskapet är omväxlande. Vid förbifart Tjörnedala (terminologi för att stockholmare ska förstå) ligger fagra blomsterängar, för att citera psalmen. Det slår mig att det varit bättre att börja vandringen i Vik. Promenaden tar ungefär en halv timme.  Då hade det varit lagom att gå upp till Tjörnedalagården för att fika.
Präktiga sjöbodar minner om kustfiskets betydelse. Idag är nog sjöbodarna mer välhållna än fisket. Om man nu kan kalla präktiga små hus, murade i natursten, för bodar.

Sjömärken, eller heter det landmärken när de står på land, är ytterligare tecken på sjöfartens betydelse i en tid innan GPS.

De väl betade ängarna omväxlar med lövträddungar.

Doris visade ett generande intresse för kospillning. Vilket föranledde mig att koppla henne. Men också eftersom det fanns en hel del turister på stigarna. De som äger sin tid själva har upptäckt Österlen på hösten. Doris stora människokärlek kan, inser jag, vara en aning besvärande för folk med hundskräck.

Vi drar oss ned mot stranden igen. På stenarna utanför sanden har en stor mängd fåglar hittat en behaglig uppehållsplats.  Det är flera sorter. Jag kan inte identifiera alla, man är väl inte Nisse i Vallby, men jag känner igen havstrut och den förhatliga skarven.

Jag vet inte varför jag tycker illa om skarvar på ett känslomässigt plan. De har ett reptilartat urfågelutseende. Jag får tankar till de stygga fåglarna i Sagan om ringen. När de sitter på stenarna och torkar vingarna ser de ut som nazistsymboler. De lär "flyga" under vattnet och det låter litet häftigt. Det skulle för min del kunna vara en bra lösning om de höll sig där.

Jag kommer till en rishög med Stenshuvud i fonden. Den ser uråldrig ut. Kanske är det en falsk vårdkase, tänkt att lura in skepp mot land och få dem att stranda mot sandbankarna. För att ortsbefolkningen skulle pigga upp vardagens tunga slit med litet plundring? Kanske kom länsman när de skulle fjutta på? Eller också regnade det så till den milda grad att det inte ville ta sig.

Eller också är det så att de samlar ihop grenar när de vårdar skogsdungarna.

Vi befinner oss i äppelriket och en och annan äppellund passerar vi. Det är i skördetid. Denna vecka är det äppelfestival i Kivik. Det ligger en ljuvlig doft av mogna äpplen över trakten. Den slår den fräna doften av svinpiss, som understundom drabbar oss som bor i åkerkanten.

Vi hälsar på ett par från Kungsbacka som funderar på att sälja huset och flytta till Österlen. Flytta till Ö Hoby uppmanar jag dem. Där är husen billiga, det har jag läst i Österlenmagasinet. Alla kan ju inte bo i Hammenhög, tänker jag.

Nu närmar vi oss civilisationen, eller civilstationen som jag trodde att det hette när jag var en liten glytt och läste äventyrslitteratur (mest serier). Vad det betydde hade jag endast en diffus aning om, och det gäller  fortfarande.

Som ett tydligt tecken ser vi ett badrocksskärp. Borttappat av en sommarens badgäst. Det var bra att det var grönt, så det smälter in i naturen!

Vi närmar oss nu Vik, en idyll som jag ska besöka vid ett annat tillfälle. Vid förra besöket, var batteriet i kameran urladdat. Nu har jag försett mig med reservbatterier och har därmed radikalt graderat upp katastrofberedskapen. Kom ihåg: PÅ VIK.

I utkanten av Vik ligger en idyllisk liten fotbollsplan. Jag får tankar åt Åshöjden BK. Men vem kan spela fotboll med en sådan utsikt? Å andra sidan har Mjällby Strandvallen i Hällevik som hemmaplan. För dem har det gått skapligt.

Vi närmar oss nu det verkliga målet för utflykten, Prästens badkar. Detta är unikt i världen. Vi har haft boende geologer som kommit till Österlen enbart för detta.

För mig har det tagit sex år att ta mig hit.
Det har sin förklaring. Mina söner, har visat sig inte vara det minsta geologiskt orienterade. De har hånat och förlöjligat detta Prästens badkar så till den milda grad, att jag inte övervägt att åka dit, ens på natten.

Jag håller inte med dem ett enda dugg. Det är oerhört vackert och imponerade, både själva kratern och omgivningarna.

Jag tror faktiskt att sönerna inte hittade dit, för litet trixigt kan det vara, även om det finns anvisningar uppe vid fotbollsplanen.

PS. I Ystads Allehanda står idag att läsa att Hammenhögs frö upphör för gott. En epok går i graven. 29 personer står utan jobb. Detta pekar, tycker jag, på relevansen i mina två inlägg om turismen. Om man hade haft en annan ägare, som mer haft synen att man också var en del i besöksnäringen, hade det sannolikt varit en strålande affärsidé att kombinera växtförädling, blomsterfält och butik. 2,2 miljoner besökare från Sverige, Danmark och Tyskland och ett trädgårdsintresse som aldrig förr. DS

Djurens vänner.

Häromdagen åkte vi till en favoritplats, Forsemölla. Vid själva möllan drack vi pärondricka och kanelbullar, från Fröken Östergren. Sedan fortsatte vi  utfärden och tog till höger mot Mandelmans. När man går in på deras ägor finns en skojig skylt med allvarligt budskap.

Det första är att hundar inte får bita fåren. Jag läste högt för Doris och tillhöll henne ordning och disciplin.

Det andra är att om man ser en tacka som ligger på rygg så har hon svallningar i våmmen. Res henne upp så stabiliserar sig vätskorna efter en stund. En pigg och glad tacka kilar iväg som tackor gör.

Om man ser en gästgivare ligga på rygg, vilar han middag och får absolut inte störas. Efter en kvart reser han sig självmant och skuttar iväg, som gästgivare gör.

Turen går till St Olof.

När jag var ung trodde jag att jag kunde ändra världen. Så kom jag på att det enda jag kunde ändra var mig själv. Nu är det färdigändrat och jag nöjer mig med att tala om vad jag tycker. "Ingen kommer undan politiken" , som halvproggare Marie Bergman sjöng i mitten på 70-talet. Men idag ger Doris och jag "fan i polemiken" för att citera samma låt. Idag ska vi på reportageresa till St Olof. Vi styr rakt norrut rakt in i "Hillbilly-bältet".

Tätorten hyser drygt 600 själar (om jag tolkar s´SCBs statistik rätt). Det är inte lätt att peka på vad som definierar St Olof. Kanske ödslighet och att det var bättre förr, eller någon annan stans. Jag ser en liten pojke som i sitt anletes svett försöker behärska konsten att åka inlines. Kanske ska det ses som en strävan att kunna ta sig därifrån. Från början hette byn Lunkende - passande namn. Så associerades byn med Sankt Olof. Olof började som viking, den tidens Hells Angels, och jobbade sig upp till helgon. Därför har man en imposant kyrka från 1100-talet som man byggt till efterhand.

Jag såg en arbetsklädd man, kyrkvaktmästaren, slinka ut ur kyrkan och in i ett uthus. Efter en stund dyker han upp, nu i svart kostym. Hela tiden talar han för sig själv, kanske rabblar han dagens bibelord. I de, för kyrkligheten, kärva tiderna rycker han kanske in även för prästen. Kristenhetens Fawlty Tower.

Bland alla gravstenar ser jag några vackra smideskors. Det stora för pappa och de mindre för söner som dött som barn.


En gravsten ytterligare visar att välståndet och det goda livet på Österlen är en tämligen sen företeelse.

Kyrkvärden och lantbrukaren Per Mårtensson som levde under 1800-talet fick begrava fyra söner som dog i späd ålder.

Man kan undra om de inte föddes flickor, eller om det inte fanns skäl att omnämna dem på gravstenar.

Kyrkan är väl värd ett besök, troligen den enda större sevärdheten. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att gå in. Församlingen sysslade med sitt, det församlingar nu gör en söndagförmiddag.

Jag strövade runt i denna del av byn. Här finns många vackra gamla hus och gårdar. Grönt och lummigt! Som gjort för att rasta hunden.

Nog passerade vi en del modulhus som inte just förskönar.
Jag brukar påstå att det som gör Österlen så vackert är att det inte finns några modulhus. Jag får modifiera mitt uttalande till, att de syns i allmänhet inte från vägen.

Vi kom till en vacker och välhållen mölla. Det slår mig vilken konstig modern debatt vi har, att vindkraftverken skulle fördärva landskapet och Österlens skönhet. Undrar om man sa det samma när det byggdes vindmöllor.


Nu vänder vi mot byns kommersiella
centrum. Vi passerar en gammal industrianläggning. Nu huserar Packarna i Skåne där och pysslar med förpackningslösningar.

Jag lägger märke till en ovanligt vacker tegelfasad. Anledningen till att jag stannade var det karaktäristiska brummandet av en bisvärm, där drottningen slagit sig ned vid de gamla elisolatorerna.
Det är murat med skånskt förband (vartannat varv helsten och vartannat halvsten). Rundade fönster och alldeles onödig konstmurning under. Kun for lyst.

Jodå det finns en liten matbod. Nu trycker 32 kilo Airdaleterrier rumpan i trottoaren och tycker att vi kan Sankt Olof. Det är faktisk mycket svårt att övertyga henne om att hon har fel. Doris har nämligen fått en väldigt fri uppfostran, långt från Jeppe Strids och andra hunddomptörers fascistoida metoder.

Efter en stund bestämmer hon sig för att ge byn en andra chans.

Nisses Beklädnadsaffär hade öppet. På en handtextad skylt stod "Tänk globalt, handla lokalt". Efter en titt i skyltfönstret insåg jag att jag knappast skulle kunna villfara denna önskan.

Vi fortsatte bygatan utan att på något sätt besväras av infödingar. Väldigt dött. I kyrkan var de inte, hade vi konstaterat. Inget smatter av gräsklippare eller häcksaxar.

Plötsligt och taget ur sitt sammanhang, som ett slagord i valrörelsen dyker det upp en friskola. Offensiv står det under loggan. det låter litet vänster för att vara en friskola.

Stor och präktig är den. De måste nog hyra in ungar för att fylla den. Förutom inlineyngligen har jag inte sett ett enda barn.

Kanske bussar de barn. Det låter konstigt eftersom det pågår en kamp att behålla byskolorna.

Det finns många vackra hus i Sankt Olof, ofta lite luggslitna med eftersatt underhåll. Men bättre det det än de fulrenoverade. T. ex. ett gult hus med plåtfasad. Varenda färg- och materialval känns fel på ett ursprungligen vackert hus.

Ett annat har fått proportionerna helt förryckta genom att taket dragits ut och dessutom täckts med imiterat taktegel.
Tänk vilken nätt liten villa med ett vackert plåttak detta kunde varit.

Prisskillnaden mellan fult och vackert är marginellt eftersom arbetetskostnaden är betydligt större jämfört med materialkostnad.

Vid osäkerhet om vad som är fult, vackert, tidstypiskt och rätt, ring Husberg Arkitekter. Timkostnaden för arkitekt är inte så mycket högre än vad du får betala för en kvalificerad hantverkare. Lägger du några tusenlappar har du igen det många gånger, om inte annat, om du ska sälja.

Min svaghet för tegelhus har redan framskymtat. Litet lyxmurning får mig på kroken direkt.

Den som  planerar att köpa hus ska absolut titta i byar som Sankt Olof. Stadsbon får en behaglig känsla av "köp två betala för ett". Eller den som köper ett hus kan lägga ned lika mycket på renovering, och fortfarande göra en bra affär.


Det finns exempel på hus som gått stärkta ur en omfattande renovering, med själen i behåll. Lägg märke till, som jag tycker, det vackra taket. Ok om man nödvändigtvis  vill ha balkong, så tycker jag att det är rätt att bygga på en avskalad funktionell, som lättare smälter in.

Som i alla byar på landet är det inte en utbredd vana att gå på lokal. "After work" är ett svårt och okänt begrepp bland folk med oregelbundna arbetstider. Alltså är man i denna näring i första hand, och nästan uteslutande, beroende av turister.

Sankt Olof är inte en turistmagnet. Det fick en förhoppningsfull stockholmare, för några år sedan, erfara när han köpte värdshuset. La ner sitt kapital och sinadrömmar i att rusta det. Det gick käpprätt! Nu såg jag att någon håller på att renovera det igen.

Geysir driver bar och vandrarhem. Det stället har bytt ägare några gånger under vår tid på Österlen. Hoppas att det går bra nu.

Sankt Olof har också sitt "miljonprogram". Fult - javisst! Plåtfasad och grälla balkonger. Men rabatter och gräsmattor är skötta med kärlek och engagemang.

Jag vet inte vilka, som bor i hyreslägenhet i Sankt Olof.

Vi strövar vidare och finner det i  Sankt Olof, som får mig att gå i spinn.

Vi har här ändhållplatsen i den fantastiska museijärnvägen som går till Brösarp.

Ett rejält stationshus och en väl tilltagen plan. Man kan tänka sig när det vimlade av folk och hästskjutsar. Man hade fått järnväg! En förbindelse med den stora världen. Tomelilla, Simrisham och, svindlande tanke, Kristianstad!

Man kan förstå vilket enormt uppsving det var att få en järnväg och en järnvägsstation.

Godsmagasin och stickspår visar omfattningen på förändringen, för att inte säga revolutionen, inom transport och industri det måste varit.

Visserligen gjorde järnvägen gästgivargårdarna överflödiga, men många av oss har ju ändå hittat ett sätt att överleva. Det är litet spännande att tänka tanken att gästgivargården under hästtransporternas tid var litet av vad stationshusen var under järnvägseran.

När jag var barn tillbringade jag somrarna i göingebygden. I en by, så liten att den knappt syntes, Kärraboda, bodde vi i ett torp i skogen. Där fanns en järnvägsstation. Med stins, spade och flagga som vinkade av tågen. Jag kan känna koldoften från ångtågen.

Det är en bragd och en kulturgärning att hålla järnvägen mellan Sankt Olof igång. Jag har läst att de har samma krav på säkerhet från Järnvägsstyrelsen, ja jag vet att det heter Transportstyrelsen nu men det låter inte lika fint, som på de kommersiella järnvägarna. Det kan inte vara alldeles lätt att leva upp till.

Den som är på Österlen sommartid får inte missa en tur på museijärnvägen!

Sammanfattningsvis är Sankt Olof en bra illustration av landsbygdens avfolkning. Goda möjligheter för husspekulanter. En magnifik kyrka och sist men mest järnvägen.

Jag ger Sankt Olof två och en halv råka.

Reclaim the beach.

Stranden är en kultplats. Alla årstider är det en lisa för själen att vandra längs det ändlösa vattenbrynet. Under juni-augusti lånar vi ut den till badgäster. Det må vara hänt! Doris tycker nog att det är litet lång tid att vara bannlyst på stranden. Det tar hon snabbt igen. Vilken lycka att  springa fritt och ta en avstickare ut i vattnet när andan faller på.

Viträffade på ett par bekanta, som liksom vi gick och njöt av det goda vädret, i brytningen mellan sommar och höst. Vi brukar alltid ha  fint höstväder. Med litet god vilja kan man  räkna september som en extra sommarmånad.

De bekanta påstod att det var 20 grader i vattnet. Det betvivlar jag starkt. Det är det sällan ens på den riktiga sommaren.

Däremot talade de om att de vackra violetta blommorna, som växer som i rabatter, heter marviol. Det har jag ingen anledning att betvivla.

 Hade de sagt att de sett en större skrikörn, vilket de inte gjorde, skulle jag inte trott dem.

Trutarna på stolparna är den nya kustbevakningen. De vann en upphandling med absolut lägsta pris. Uppdraget omfattar endast sjöövervakning och beräknas innebära en besparing på ca 650 mkr.

"Räddningsinstser, krisberedskapsförmåga" till en kostnad av drygt en kvarts miljard, kommer tillsvidare att utföras av befintlig personal  eftersom trutarna visat sig värdelösa på sådant.

Vi vandrade i trakterna av Örnahusen och Norrekås. Byggherren måste ha missuppfattat begreppet strandskydd. Detta mausoleum syftar väl närmast till att skydda burget folk från stranden, i stället för tvärtom, vilket var lagstiftarens avsikt.

Simrishamn har fått påskrivet från länstyrelsen att man beviljar bygglov utan att ta tillräcklig hänsyn till strandskyddet. Undrar varför?




"