Val i rötmånaden?

En av oss är i Stockholm och kramar barnbarn. Efter att ha utfordrat några gäster, som firat föräldrarnas 30-åriga bröllopsdag, med frukost och städat rummen, gav jag och krögarwannaben oss ut på shoppingrunda. Grabbhalvan, som faktiskt hunnit bli medelålders, har fått bröllopsbestyr. Att hyra en frack är för enkelt, men jag ställer gärna upp, som smakråd, moraliskt stöd eller bara sällskap. Jag säger bara - varför ska man springa i olika affärer när Eckerlunds finns? Just nu lutar det åt en Teflon-kostym. Det låter mycket intressant. Det skulle kunna vara en skyddsdräkt för servitörer. Medan J provade och våndades hittade jag en nappakavaj som de mer eller mindre gav bort.

Efter så många överväganden blir kaffesuget övermäktigt. Kära, goa Café Olga, en favoritmiljö. Först antikvariatsdelen! Elsie Johanssons Näckrosträdet på CD, uppfyller helt kriteriet ingen lättviktsdeckare. 11 timmar - räcker till Stockholm och tillbaka.

Vad jag gillar med Café Olga är, förutom kombinationen fik/boklåda/ antikvariat, är de vackra fönstren och att man vågat vara rationell - en fungerande inredning och utrustning, som man kan vänta sig på ett café. Litet problem var det med utrustningen, kaffekvarnen hade gått sönder så det fick bli vanligt bonnakaffe.

När jag ändå var i Tomelilla spanade jag in valaffischerna. Denna lätt patetiska kvarleva vårdas i Tomelilla. Porträtt på människa i A2 format och partibeteckning. Hur många röster ger det?

I Simrishamn förefaller det vara enbart sossarna som använder affischer. Det kan väl finnas endast en förklaring till det.
- Så har vi alltid gjort.

Denna grötiga bildkomposition vänder sig till bilister. Jag tog fotot från 3,5 meter - trots denna aggressiva propaganda vidhåller jag, Fi i kommunvalet.

När jag kom hem och vittjade brevlådan fick jag närmast en chock, vilket var meningen antar jag. Det var Skånepartiet som ville ha min röst. Redan i början av 80-talet när jag bodde i Skåne var galenpannan Carl P. Herslow i farten och talade om ett självständigt Skåne. Han bjöd på snaps på valmötena. Jag säger bara att så mycket brännvin finns inte på jorden, som skulle få mig att att rösta på denna vettvilling. Jag lägger inte ut en länk till dessa idioter.

Någonstans är jag litet orolig att jag via skattsedeln är med att bekosta utskicket av 580 00 brev. Ibland känns demokratin kostsam!

Hej kontorsråttor.

När de flesta tvingats tillbaka till sina arbetsplatser. Fasta tider, bilköer, jäkt och stress! Då är det vår tid. Några eftersläntrande sommargäster. Inte fler än att man hinner göra frukost, läsa Ystads Allehanda och städa rummen innan lunch! Idag gav vi oss lyxen att åka till stranden. Trötta på den fina sanden som lägger sig som en sandpapperssula i sandalerna åkte vi till idylliska Brantevik. Där finns en fantastisk klippstrand, för oss som gilla sådant.

Faktiskt tog vi oss för att bada. Litet sent på året men vädret var under tidig dag fantastiskt. Så småningom skulle ett häftigt regnväder  komma och en ökande vind varslar om höst. Jag antar att det var sommarens sista dopp.

Efter vår badprestation som var enbart njutbar tog vi en promenad österut. Klipporna bröts av med strandängar med ett gräs så tätt som en golfgreen. Vi vände hemåt och gick över Grönet där en ståtlig häst kråmade sig.

När hungern tilltog insåg vi att vi var på Österlen i slutet av augusti. Ska man äta mitt på dan, och dessutom måndag, får man antingen ha matsäck med eller snällt åka hem och tillreda själv. Vemodigt kom jag att tänka på att favoritstället, Norra skolan i Brantevik, är till salu. Förmodligen betyder det att ett utmärkt fikaställe upphör.

Hem och laga en enkel sallad på romansallad, skinka, lök, tomater och gurka. Till detta en god dressing och stekt haloumi.. Salt, sött och syrligt!

Ett besök i mathuvudstaden.

Med huvudärende att köpa medicin till vår addisonsjuka hund Doris, for vi till mathuvudstaden Tomelilla.

När vi kom in på apoteket, som jag efter privatisering, inte har en aning om vad det heter, men det gör ju inget jag ska inte skicka julkort och jag vet var det ligger, upptäckte vi att vi tagit med oss ett utgånget recept.

Hustrun hem till Hammenhög, hämta hundens handling. Jag lämnades i mathuvudstaden. Eftersom jag är litet gammeldags och eftersträvar åtminstone ett lagat mål mat om dagen, började matsondering. Guns Grill, som är en korvkiosk med påbyggt sortiment, kändes som mindre gångbar eftersom regnet hängde i luften. Thairestaurangen, som jag gillar, har av någon obegriplig anledning stängt tisdagar. Slumpen leker med mig, åtta av tio gånger när jag befinner mig i Tomelilla och matklockan ringer - är det tisdag. Stora Hotellet är fullständigt uteslutet, deras meny består av brun sås med varierande tillbehör.

Så kom jag till den gamla boklådan, som fått nytt liv genom att göra halva utrymmet till kafé, Café Olga. Hit skulle jag med lätthet få med hustrun! Jag gick och satt mig på torget och filosoferade en stund och inväntade det gällande receptet. Efter medicinköp gick vi till Olgas. En så vacker lokal, vilka fönster och så befriande tyst. Gott kaffe - en enkel och god paj. Kultur och atmosfär!

Jag slank in i antikvariatet. Nu ska man inte ha bråttom på antikvariat. Men det satt en vänlig man och katalogiserade eller vad en antikvator nu gör. Han erbjöd sig att hjälpa till. Jag frågade efter något av Stig Dagerman. Jovisst - jag fastnade för novellsamlingen "Nattens lekar". Jag sporde honom om läget för våra gamla klassiker. Stig Dagerman är het och finns i nyutgåvor. Hjalmar Söderberg är inne. Antikvatorns favorit Hjalmar Bergman är iskall liksom Selma Lagerlöf. Förutom att den senare köps av tyskar, på svenska. Jag insåg därmed att mina litteraturpreferenser är konventionella och normala, men bestämde mig i samma stund för att läsa något av Selma Lagerlöf.

Så åkte vi till Kontorslagret och köpte en levang med skruvfäste, 24 blyertspennor och en låda minitork. Efter en halvtimmes diskussion med kontorslagraren om kvalitetsskillnader mellan dammsugare från Nilfisk respektive Numatic International återvände vi till matförorten Hammenhög.

Piken är passerad.

Det märks att Sverige återgår till ordningen. Man kan hoppas att folk upplevt kvalitén i att var ledig och uppleva. Att man unnar sig en minisemester under hösten. Det kan en sressad själ behöva. Det behöver inte vara mer än någon dag. Då kopplas känslan till den man har under sommarsemstern. Det är en näralivetupplevelse!

Erik, Emma och lille Tage har lämnat oss för denna gången och sitter nu i ett torp i nordöstra Småland och bli myggbitna. Erik ställde, innan avfärd, krav på att få posera med sin mandolin.

Ola, Lisa och Morris stannar ytterligare några dagar. Utflyktsparasitismen kan alltså fortsätta. Denna gång till Löderups strandbad. Stranden där blir litet speciell till följd av anlagda pirar och annat för att stoppa erosionen.

Dagen inbjöd inte till bad, men en promenad längs vattnet är alltid spännande.

Vi kom till campingplatsen. Helt ärligt - jag förstår inte! Hur kan man tillbringa sin semester på det viset. Man kanske kan börja sälja weekendpaket till IKEAS parkering?

Det kan ju inte vara ekonomi, jag kollade. En husvagn kan kosta runt
200 000 kr och en husbil nästan det dubbla. Så ska åbäket transporteras, jag antar att det kostar upp mot en liter extra per mil. Campingavgiften ligger på 200 och uppåt per natt i högsäsong.

Nu tror väl alla att jag ska säga att det självklara alternativet är att bo på Gästis - och då gör jag det. När det är gjort vill jag lyfta fram ett annat bra alternativ. Hyr ett vackert sommarhus. Den räknekunnige kan lätt räkna ut hur många veckor man kan hyra innan det passerar campingalternativet. Men som sagt, campinglivet innehåller uppenbarligen en krydda som inte jag förstår.

För att återknyta kontakten med livet promenerade vi genom Hagestads naturreservat.

Endast Morris var något missnöjd. Förståeligt eftersom han vi mer än ett tillfälle blivit överkörd i glass- och minigolffrågan. Vilket naturligtvis måste åtgärdas.

Vid golfbanan sammanstrålade vi med familjen Ravn och matchen kunde börja.  Sju spelare, som ganska snabbt reducerades till sex, och 18 hål kan bli en ganska tålamodsprövande övning. Morris imponerade med att hålla ut hela rundan. Bra gjort av en 4-åring.

Kvällen avslutades med en gemensam golfbankett på Gästis.

Alla "interna" har nu lämnat oss här i Hammenhög, sånär som den inneboende kocken. På torsdag checkar hon ut för vidareutbildning i Båstad.

Så var det bara gästgivarparet och Doris kvar. Men vi har ju ett Gästis och massor av trevliga gäster. En fin by med bra grannar och inte minst Julius och hans föräldrar. Snart är det Gås, sedan är det jul, så blir det påsk och konstrunda, sedan matrunda så är det sommar igen.Så går året på vår gästgivaregård! Vi har öppet hela året och framförallt till helger brukar vi ha bra med gäster.

Jag måste berätta om ett exempel på positivt tänkande i praktiken. Vi har ett besvärligt flugår i år. Vid ett bord satt en äldre herre från Göteborg och två kvinnor och åt frukost. Flugviftandet var betydande! Då säger gentlemannen: Mycket insekter - det är bra! Då är luften frisk.

Äntligen ekoparken.

Mitt ute i vildmarken (åtminstone om jag ska döma efter min GPS) ligger det pampiga 1700-talsslottet Christinehof.
När Christina Piper kommit i besittning av alunbruket och gjort det till en betydande industriell verksamhet, upplevde hon behovet av en ståndsmässig bostad. Då byggde hon det!

Alun var en viktig råvara på den tiden. Den användes inte bara till att stoppa blödning vid skärskador under rakning, utan kan tilsättas i trolldeg för att göra den smidig. den huvudsakliga användningen var inom garveri.

Eftersom vi var den stora flocken, med småbarn inblandade var vi mer inriktade på att besöka den berömda ekoparken som anlagts i grannskapet runt slottet.

För den, som har ett djupare intresse och är mer välplanerade än vi, rekommenderas en guidad visning.

Vårt upplägg var en rejäl promenad i vackra omgivningar. Tillgängligheten är suverän! Såväl barnvagnar som rullstolar tar sig fram problemfritt.

Vi gick till våtmarken. Jag kände igen en spång, från en påkostad turistbroschyr som kommunerna gjorde för något år sedan. Den innehöll fantastiska bilder, men i någon strävan att vara icke kommersiell hade man inte skrivit ut var bilden var tagen. Fascinerande tanke att ge ut en icke kommersiell broschyr och ännu mer fascinerande att inte tala om för besökare var de kan hitta allt det vackra i verkligheten.

I området betar får och gör en effektiv landskapsvårdande insats.  Ett par har råkat ut för någon semesterande klottrare, som inte kunnat stå emot abstinensen.

Vid parkeringen har en tresidig skidåkarborste monterats. Den framstod i ett förklarat ljus. Litet till mans hade vi sandalerna bemängda med fårspillning.
Möjligheten att sopa bort det innan After Sheep, kändes som en god service.

Morris reflekterar över en framtid som fåraherde. Jag vet inte hur studiegången för en sådan karriär ser ut.

Finns det fortfarande SYO-konsulenter,  blir det en uppgift för dessa i Årsta, att lösa.

Så närmar vi oss normaliteten.

Samtidigt som alla sommargäster är på Österlen kommer våra släktingar och vänner. De, som står en nära, förstår att vi parallellt måste jobba intensivt och aktiverar sig själva. Köper hem frukt och filmjölk! Snikar sig på grillparty hos folk i byn. Kort sagt klarar sin egen överlevnad. Ibland får vi en stund över och kan följa med på en och annan utflykt. Det var som när vi bodde i Stockholm, bästa tillfället att vara turist i sin stad, gavs när man fick besök.

En annan effekt av besök är att man får någorlunda normala mattider. Vi skulle börja med ett litet intag. Vi åkte till Tjörnedalagården, där vi tidigare ätit gott. Där var det stängt som ett kommunalkontor efter 17. Hur har man råd till det mitt i turistsäsong , frågar jag mig.

Vi åker vidare till den rara idyllen Baskemölle. Ett gammalt fiskeläge, snäppet mindre än Kivik, Skillinge och Brantevik.

Vi letar oss upp genom byn och hittar Café & Galleri. Tvivelsutan en gammal skola. Där serveras smörgås á la minute.

Jag har ätit bättre smörgåsar men framför allt mycket sämre och latten var perfekt. Vi satt som riktigt stadsfolk och lapade i oss en "decent latte" njutande utsikten över havet.

Vi ville också titta på galleriet. Den gamla skolsalen gav rymd. Det fanns en hel del trevlig keramik.

Känslan av gammal folkskola var så härlig och knöt an till gamla oförlösta, men positiva, minnen.

På väggarna  hängde tavlor. Någon slags tryck tänkte jag, men små upplagor. Galleristen, tillika bildproducenten, redovisade en komplicera process med foto och ett bildbehandlingsprogram.

Det hela verkade vara en dyr och olönsam bisyssla, men bilderna gör att man är tacksam att han håller på.

Jag har upptäckt att jag har en väldig vurm för ödehus. Jag fastnade för en bild som skulle kunna föreställa Pärlfiskarens hus vid Vårhallen utanför Simrishamn.