Mellan pusten leker livet.

Nu är det fullsatt här på Österlen. Inte bara på Gästis, utan också hos grannarna och inte minst i privaten. är Våra Stockholmare är på plats. Äter upp jordnötssmöret! Slår sönder tvättlogistiken! Men ack så kärt. Understundom flåsar vi med på en utflykt. Vendels grill igår kväll. Gott och en ganska hyfsad utsikt, om man säger så.

Det är litet rörigt nere i Kåseberga, men vi hade turen att hitta en parkering.

På hemvägen över Peppinge upplevde vi ännu en av dessa solnedgångar. Man får liksom inte glömma att njuta av naturen. Nu tror jag inte att man blir hemmablind i första taget.

När jag är trött av disk, rumsstädning och bokföring tar jag alltsomoftast en liten utflykt med Doris. Då kommer jag ihåg varför jag är på Österlen.

I tisdags hade vi litet färre gäster i restaurangen och Jonas delgav mig, att nu är säsongen slut.

Jo, jo - efterföljande dagar 80-90 lunchgäster, 50-60 kvällsätare och fullt på rummen.

En bild på kockteamet. De jobbar hårt -men poserar en aning.

Värmen och torkan håller i sig, någon skur har vi fått. Det positiva är att man inte behöver lägga mycket tid på gräsklippning. Gott, i synnerhet som den organiserade brottsligheten lagt rabarber min min glädje och stolthet, åkgräsklipparen.

Stockrosorna, denna dansk/skånska praktblomma, har frösått sig  i buxbomshäcken. När jag köpt plantor och omsorgsfullt försökt få dem att trivas på anvisad plats, har det blivit fiasko. Men jag har inget behov av att vara praktens barnmorska.

Efter en planeringsinsats i nivå med en rymdfärd lyckades vi förflytta hela flocken till Ystad, samling Stortorget. Efter en stund fann jag mig övergiven, borttappad.

Detta gav mig tillfälle att språka med en bokantikvarie. Häromdagen köpte jag en bok om inredningen på M/S Kungsholm, ett monument över art deco. Då i Simrishamn och priset en spottstyver. Idag i Ystad och fyndet jag gjorde där var "Husen runt Östersjön" ett praktverk, fortfarande inplastat, för 90 kr. Det är något sjukt med bokbranschen.

Väl tillbaka i Hammenhög brakade helvetet loss. Betalterminalen hade slutat fungera, död som en Norwegian Blue. Supporten stänger för säkerhets skull kl 17. Ny beställd, men kan levereras först på måndag. Upp med anslag och hjärntvätt av servisen att informera alla gäster vid ankomst.

Som en gäst påtalade: Det där med kort terminalen var ju inte så bra! Så ytterligt väl formulerat.

Tage i position funderande över vårt stora teknikberoende och därav sårbara samhälle.

Antikrundan på Österlen.

Loppmarknader är en basnäring på Österlen. Nivån är från ostädat garage till hög standard. En städad loppmarknad kallas Antikaffär. Stockholmsdelarna av vår familj hyser ett intresse för loppis, inte bara ett utan många, helst alla. Därför blir det alltid någon loppissafari. En förtrupp av oss kombinerade hundpromenaden med ett besök på Mariedals loppis, här i Hammenhög. Vi ville främst ha en bunt broschyrer om Antikt & Loppis att lägga ut på Gästis.

Jag trivs ganska bra på Mariedal. Det är stort, jag hittar, känner igen grejerna och eventuellt nyinkommet. Jag har ungefär samma känsla för livsmedelsaffärer, jag handlar helst i den där jag vet var varorna står. Jag inser att det här är ett rationellt och fullständigt felaktigt förhållningssätt, men vi har ju alla våra brister. Hursomhelst hade de inga broschyrer och vi hänvisades till Karossgården i Gladsax. Detta är loppisarnas NK, och här började vi vår gemensamma tur.

Som vanligt blir jag alldeles blind när jag går loss bland prylarna. Jag kan helt enkelt inte vända på perspektivet - köpa eftersom det finns. Jag måste utgå från ett behov. Mea culpa!

Jag brukar snabbt övergå till att studera mina fellow consumers.

Där är golfarna som mellan 18 hål och eftermiddagsdrinken slinker inom loppis. Världsvant i sina vindtäta overaller och dubbade skor värderar de artiklarna, med glasögonen i pannan, som värste Knut Knutsson, sällan avslut! Mycket
skrik och litet ull, sa kärringen som rakade
grisen.

Så har vi semestermysarna, som tröttnat på stranden (eller bränt sig intill melanomets gräns). Med risk för att betraktas som bristande feminist, är det utan undantag frun i huset som myser högljuddast. "Gösta - kom se! En sådan hade min farmor!" Handlar med hjärtat.

Den tredje kategorin är den mest målinriktade. De äger hus här. De värderar möjligheten att byta elkabel i lampan, river i lådan av gamla dörrhandtag och beslag söker tidsenliga möbler och inredningsdetaljer. Sällan

avslut eftersom konkurrensen är förödande och det mesta av värde redan sålt.

Vi drog vidare till Kubusa konsthall som på nusvenska heter Kabusa Vintage House. (Ännu ett begrepp för begagnade varor!) Den fantastiska byggnaden har nu också fått ett lyft extriört. Parkeringen är flyttad åt sidan och entrén har fått en vacker smidesgrind, som flankeras av två kinamän, av Mats Nilsson. Många andra av Mats underfundigt humoristiska verk finns också på insidan.

Kabusa har kvalitet i olika prisklasser, väl värt ett besök för den som har hus på Österlen, eller släpkärra. Och så har de fika. Tage och jag har bänkat oss i en soffgrupp.

I kaffehörnan finns det gamla filmaffischer och foton från inspelningar. Jag gillar verkligen estetiken i de gamla affischerna.
Så ser jag megastjärnan Edvard Persson  med en trippelaffisch för "Söder om landsvägen" från 1936. Detta som blivit ett bevingat talesätt. Landsvägen avser gamla länsväg 101, den gamla huvudvägen mellan Malmö och Ystad, innan E66.

Jag är kluven till den mannen och hans filmer. Som barn tyckte jag om de enkla komedierna, som genom Edvards rättrådighet alltid slutade lyckligt. Redan då insåg jag att handlingen var tunn, Edvard var dryg och att han talade en vidrig skånska med tungspets-r.

På Österlen är det inte långt mellan bodarna. Jag är inte så negativ till företeelsen som det verkar. Vi har hittat många inredningsdetaljer till våra rum. Vårt sökande brukar företrädesvis ske i lågsäsong. Bättre utbud, priser och ingen trängsel.

Kerstin Normans Antikaffär i Glemmingebro är en av dem jag gillar. Där är ordning och ibland hittar man kul saker där. Vi köpte i vintras en serie inramade tryck av Edward Hopper. Den löste julklappsproblem.

Jag tycker om gamla burkar. De är dekorativa och glada. Ofta väcker de minnen. Men, som jag tidigare berättat, är jag ingen samlare. En burk har jag köpt hos Norman. I den sparar jag kvitton, som Roy & Roger i Macken.

På vinden är det loppis och där hittade vi rundans mest makabra fynd. Salt- och pepparkar, i form av fötter. Med texten Cypern, och en karta över landet. Detta reser ett antal frågor. Vem sitter och tänker ut en sådan souvenir, vem köper den och vem släppte in Cypern i EU.

Jag köpte dem inte eftersom vi skulle behövt 20 för att kunna utrusta alla bord.

Inte heller köpte jag en lätt pornografisk inramad teckning. Men jag, som är litet full i fan, tänkte att jag tar en bild och lägger upp på bloggen. Jag har sett att porrbloggar har en tendens att hamna högt i ranking. Österlen - Hammenhögs Gästis, nu med porr!

Och faktiskt känns bilden ganska mjukporrig, för att inte säga sedesam.

Ytterligare en antikaffär i Glemmingebro. Jag vet f inte vad den heter. Ett l tips är att använda uteslutningsmetoden, heter den Norman Antik är det inte den jag menar. 

Den är möjligen något  nischad. Bland annat har den en stor samling porslinstomtar.

 Medföljande Erik spanar alltid efter gamla musikinstrument.  Ett dragspel står på önskelistan. Han hittade ett bälgaspel med ton för varenda tryckning. Hans invändning var att det var ett knappaspel, vilket han menar är svårare att lära sig. Men kan man lära sig att skriva maskin kan man väl lära sig att spela dragspel. På 50-talet var dragspelsspelande rena folksporten. Dragsspelsklubbar och självstudiekurser!

Den andra och kanske viktigar invändningen var att priset var för högt.

Jag tittade bland skivorna och hittade gamla kära Creedence Clearwater Revival. Det hörde jag en hel del av på slabbedans i Lund, samtidigt som jag misskötte mina studier.

Jag inser att om människohandel varit tillåten, skulle man säljas i antikaffär eller eventuellt loppis.

Fruntimmersveckans förband.

Jag har inte hunnit studera begreppet "fruntimmersveckan", vilken börjar i morgon om jag har rätt för mig. Jag fick Bondepraktikan i present när jag fyllde år senast. Men jag vet att fruntimmersveckan förknippas med regn, regn och regn. Denna dag, Bruno i almanackan, väldigt väl valt med tanke på hur gräsmattor ser ut, gav oss ett förtida uttag av kommande regnperiod. Mullrande åska och intensiva regnskurar har sällan varit så välkomna.

Hos oss var regnet särskilt väl sett eftersom vi gjort om vår "tapetrabatt". Vår tanke att plantera om i rabatten ett par gånger under säsongen var bra som tanke men en usel idé i praktiken. Därför har vi nu konverterat rabatten till en perenn rabatt. Tre sorters miniatyrrosor och lavendel i en ganska fri kombination ska förhoppningsvis ge den färgklick vi vill ha på framsidan. I vilket fall ger den en doftkick. Lavendeln luktar underbart!

Det är effektivt och framför allt väldigt trevligt när hela familjen jobbar tillsammans. Julius har specialiserat sig på bevattningsdetaljen. Vi fick punktbevaka honom när restauranggäster närmade sig. En vattenstråle på ryggen kan antas skapa en oöverstiglig uppförsbacke i den kommande relationen, även med den mest positiva.

Efter arbete - en enkel måltid i verandan.

Som jag tidigare berättat är råkan på tallrik betydligt mer älskad än råkan i trädtopp. Jag gav mig ut i Skåne för att rekvirera vad som går att få tag i hos jägare. Vi tår oss nu gott över sommaren.

Det slår en att Skåne är ett omväxlande och mycket vackert landskap. Även om jag är hard-core ateist har jag alltid haft en vurm för kyrkobyggnader. Jag hittade en liten pärla i Sireköpinge. Kyrkogården framför kyrkan är betydligt mer sluttande än jag i min primitiva fotokonst lyckas återge.

Sireköpinge - vilket härligt namn på en by. I min fantasi är det en riddare som kommit hem och grundat ett samhälle. Har jag rätt för mig var ett korrekt tilltal till en riddare - "sire". (Eller också har jag sett Ivanho på nyårsdagen, för många gånger.) Under hugg och slag har han tvingat den livegna befolkningen att uppföra denna vackra kyrka, som idag ligger så ståtligt på höjden.

Naturligtvis är det inte alls så "sire" kommer väl från något fornnordiskt och betyder något i stil med "platsen där ån kröker sig åt vänster". Vad vet jag? Jag håller mig till min teori och ger fullständigt fasen i vad Svenskt ortnamnslexikon  kan tänkas ha för uppfattning.

När vi ändå resonerar kyrkor. Är det inte nödvändigt att den krympande församling, som benämns Svenska kyrkan, befrias från sitt ägaransvar för sisådär 80-90% av kyrkorna, som riskerar att stå och förfalla? En god metod praktiserades av Karl XI under sextonhundratalet. Det kallades reduktionen och innebar att staten drev in stora delar av det som lättvindigt donerats till adeln. Naturligtvis gråt och tandagnisslan men genomfört med för tiden  gott ledarskap. Jag föreställer mig att vi skulle kunna få loss fantastiska utställningslokaler, konserthus och andra allaktivitetsrum om vi avheligade och lösgjorde från kyrkans halvkompetenta administration. Jag antar att en del måste rivas. Kan man göra exklusivt boende i gamla vattentorn så är det bara fantasin som sätter gränser för vad man kan göra i gamla kyrkor.