Turen går till Östra Ingelstad.

När man kommer ut på landet, där det finns en historia, en aktiv hembygdsförening och när släktforskning bilivit en folkrörelse, snubblar man på en massa begrepp som härad, socken och församling. Jag brukar hålla med och hålla god min, men faktum är att begreppsapparaten är rörig, i synnerhet som den sedan länge blivit obsolet.

Ett landskap, i detta fall Skåne, var indelat i ett antal häraden, som var det gamla lokala tingsdistriktet. I Ingelstads härad finns ett antal socknar. Socken betecknar de som söker sig till samma kyrka, något förenklat är socken och församling synonymt.


Län är ett påfund som Axel Oxenstierna får ta på sig och kommunerna tillkom i mitten av 1800-talet och hade som utgångspunkt socknarna. Vi ska till Östra Ingelstad (socken i Ingelstads härad).

Förr fanns det flera andra sorteringsbegrepp som plottade in oss i geografin. Vi hade länsbokstav på bilarna. "Se upp - "H", han kommer från Kalmar!" Vi hade riktnummer för telefon, nu får man ta med sitt riktnummer vart man vill. Man kan till och med få fast riktnummer till sin mobiltelefon. Mot tillägg då! Det enda geografiskt specifika nu för tiden tycks vara postnummer.  Postkodslotteriet exploaterar detta maximalt.  Inte för att jag vet hur det funkar. Kanske är det denna brist på hemvisst som gör att intresset för släktforskning sprider sig som en farsot.

En bit öster om byn på en höjd finns en välbevarad holländarekvarn.

Den uppfördes 1869 och var i bruk ända till 1950. Jag undrar om det var samma rabalder runt lokaliseringen, som det är vid uppförandet av dess efterföljare, vindkraftverken. Jag tycker personligen att även dessa är vackra landmärken i tiden.

När man kommer fram till byn, från mitt håll, ser man en stor gård, som lyser av välmående. En flicka pulsar i snön med sin häst.

Ö Ingelstad är en helt liten by och den enda samhällsservice jag kan se är en gul brevlåda. Det är en mycket blandad bebyggelse. Delårsboende men en hel del övervintrare. Ska man gå efter antal öppnade brevlådor är 50% fastboende. Mätmetoden har en del brister.

Österlen förknippas med sommar och sol. Jag skulle önska att fler sommargäster åkte hit och upplevde vinterlandskapet, även om det stundom kan vara strapatsrikt.

Man kan undra hur det lilla samhället kommit till just här. Kanske för att vägar korsas. Vi befinner oss mitt i ett jordbruksområde.

Mycket av odlingarna är kopplade till Ingelstagården I vintervädret far tankarna till Selma Lagerlöfs kaveljerer på Ekeby. Vädret är rätt, tiden är rätt, det fattas bara en försupen präst. Det ska väl inte vara omöjligt att plocka fram.

Den vitputsade huvudbyggnaden är från 1818.

Ännu mer imposant är gråstensmagasinet från 1788. Det ska kanske inte jämföras med pyramiderna eller katedralen i Milano. Det är i alla fall mycket fantasieggande att föreställa sig hur ett gäng bondläppar på det efterblivna Österlen var kapabla att bygga ett så mäktigt byggnadsverk.

Österlen fanns i och för sig inte vid den tiden. Det är ett påfund från tidiga 1900-talet. Några kluriga gubbar bestämde att Ingelstad härad, Albo härad och Järrestad härad kallar vi för Österlen. Alltså ett rent marknadsföringsknep, men ganska framgångsrikt får man säga. Det berättas att Fritjof Nilsson Piraten var skitsur över att inte ha blivit inbjuden till det kreativa mötet.

Den vitkalkade medeltidskyrkan i romansk stil är väldigt vacker och ligger vackert på en liten höjd. Den påminner litet om kyrkan i St Olof, men en storlek mindre.

En rökpelare stiger från skorstenen. Det är något så ovanligt som vindstilla. Undrar hur uppvärmningen är löst.Jag har läst att det är ett stort problem, riksantikvarieämbetet tillåter inte att man sätter upp solfångare. I Ö Ingelstad är det nog kyrkvaktmästaren som puttar in en och annan pinne i kaminen.

Dagens vinnare är den som äger en hjullastare. Snösvängen skulle kunna vara en förebild för Stockholm och andra större städer. När vädret så bjuder kör bönderna dag och natt.

Å andra sidan ger det väldigt bra pengar. Jag hörde en odalman berätta att han byggt om hela sitt magasin och öppnat gårdbutik för snöröjningspengar.

Det är utmärkt att trafikveket aktivt medverkar till landsbygdsutveckling.

Ett annat exempel på landsbygdsutveckling är den fantastiska bensinstationen som konverterats till smides- och rörverkstad, med en fot i framtidsbranschen, värmepumpar. Det nu något skamfilade, men förr stolta BP har skylten kvar.

I denna mikroby fanns inte bara en bensinstation utan två. En gammal Gulfpump finns kvar vid ett hus, som inte klarat övergången till nya tider lika elegant, som sin forna konkurrent.

Idag håller mackbeståndet på att glesas ut på grund av krav på alternativa bränslen. Snart är det så långt mellan stationerna att man får ta tåget när man ska åka och tanka.

Det är väldigt tråkigt eftersom de små bensinstationerna i byarna är en allmän servicecentral som hotas. All sammhällsservice är inte offentlig! Tänk på det Maud Olofsson.

Jag strövar vidare och får ytterligare en litterär association. Helt oväntat visar sig ett mycket engelskt hus i en igenvuxen trädgård. Jag tänker på min första stora läsupplevelse. Jag var nio år och sängliggande efter en mindre operation. Då fick jag i mina händer "Fem på nya äventyr" av Enid Blyton. Jag slök den! De bodde i ett hus som hette Kirrin Cottage (uttaldes kåttashe), eftersom man började med engelska först i realskolan. Precis som huset i Ö Ingelstad såg de fems hus ut. Min moster, som var barnboksbibliotekarie förklarade, om än i annat språk, att femböckerna var skitlitteratur. Detta fick

mig att bli verkligt intresserad av skitlitteratur. De kan omöjligt ha varit sämre än Camilla Läckberg.

Byadammen ligger som ett smycke mitt i byn.

Jag fortsätter till norra delen av byn. Här är mer åretruntliv. Jag har har sommartid lagt märke till en radhuslänga där det var mycket liv och aktivitet. Öppna dörrar och småprat på trappan! Nu fanns här pulkor och stora snöhögar som vittnar om liv. Jag blev passerad av en Epa-traktor, vilket vittnar om ett lokalt förankrat boende.

Ö. Ingelstad är ingen självklar turistmagnet. Beläget vid småvägar är det inte heller en by man åker igenom.

 Jag tycker att det är värt en liten utflykt, eller omväg, för att titta på en by på Österlen. Ett ställe där folk bor och som inte blivit sönderälskad av turister. Man upplever kontinuitet och förändringen på svensk landsbygd

Visst går det an.

Jag har tidigare ondgjort mig över hösten, men så kan man ju inte hålla på och ändå bo i detta landet. Hösten är fin, men man får anstränga sig litet mer för att se nyanserna.

Eftersom vi terroriseras av en bortskämd terrier i det större formatet, kommer vi ut en del. Hon har tröttnat på Hammenhög och kräver att vi tar bilen och upplever nya miljöer.

I Fyledalen, mellan Röddinge och Vitabäck passerade vi ett fult sår i naturen. Det var ett sandtag. Jag tänkte att jag skulle ta en bild som ett inlägg i debatten om Shells planerade gasexploatering.

Till min besvikelse blev bilden ganska vacker från höjden. Men det var i och för sig bara ett kvartsverk.

Vid Vitabäcks källa gick vi in i ett naturreservat. Vi läste högt för Doris att detta innebar att hon skulle vara kopplad.

Naturen är säregen, litet som en fjällhed.
Rätt som vi gick där kommer en flock kronhjortar och korsade den lilla vägen framför oss.

De är finare att titta på än att äta. Vilket enligt vår köttleverantör på att det mesta hjortköttet kommer från djur skjutna under brunstperioden. Det vet vi ju alla att brunst mer förknippas med utseende än med god smak.

Om vi håller fast vid likheterna med fjällnatur, så är det en stor skillnad. Man har trädgränsen ovanför sig.

Träden är resligare.

Men visst finns det nyanser i hösten. Jag tycker framförallt att man ser mer former som försvinner i sommarens slösande grönska.

Ja - kanske är jag ett offer för positivt tänkande. Mindfullness?!

Tänk om jag fått New Agesmitta. Men måste man välja är det bättre med positivt tänkande än negativt. I vilket fall som helst är det bättre att tänka än att inte tänka.

En björk utan löv är fantastiskt vacker. Sirlig som en tuschteckning.

I naturreservatet ska det enligt informationstavlan finnas lövgrodor. Det såg jag inga. Det gör inget - man är väl ingen jävla scout!

Vägar är mycket trevligare utan asfalt och trafik. Dessutom oerhört mycket bättre för miljön. På denna väg har man överhuvudtaget aldrig ens snuddat vid tanken på dubbdäcksförbud.

Det kunde vara ett alternativ för förgiftade stockholmare vid Hornsgatan. Riv upp asfalten och plantera en grässträng i mitten!

På hemvägen hittade vi årets julgran.

Ännu ingen snö!!

Turen går till Köpingebro.

En dag när vädret är så grått, att man får ta landskapsbilder med blixt, åker jag till Köpingebro. En skylt vid ankomst förkunnar att det hetat Köpingebro sedan 1894 och att det bor 1 100 människor i byn. Jag hade kunnat nöja mig med det, men här ska grävas efter byns själ. Först gör jag den obligatoriska pizzeria- och damfriseringkontrollen.

Jodå mitt i byn, granne med järnvägshållplatsen ligger en skönhetssalong. Lätt östtysk estetik, med patinerad eternit och med en avskalad  trädgårdsanläggning där gårdsplanen ändas i en sopstation.

Naturligtvis ett lockande kommersiellt läge. Släng dina sopor och skaffa en ny frisyr!

Jag såg ytterligare en damfrisering vid infarten. Min erfarenhet säger mig att detta är en underetablering. I Hammenhög med ungefär lika många invånare har vi tio frisörer, vilket i och för sig kanske är en viss överetablering.

Ett par hus bort ligger Samys Pizzeria.  Samma Östtyska arkitektur - varför överge ett vinnande koncept? Samy har i alla fall gjort vad han kunnat för att piffa upp sin pizzeria.


Som i alla byar på Österlen finns det ett antal små byggfirmor. De är en viktig del i besöksnäringen. Uppdragen kommer i stor omfattning från nyinflyttade och delårsboende.

Jag fortsätter att visa fula hus. Jag har en avsikt med det, som jag ska återkomma till.

Ful funkis - förfärlig fasad.

Stockholmare gillar ju att tala om hur det ska vara och de gillar Österlen. Skulle man inte kunna tänka sig att stridbara Stockholms Skönhetsråd förlägger ett träningsläger till Köpingebro? Jag är övertygad om att det skulle vara till ömsesidig nytta.

Jag saxar direkt från Ystads hemsida, men bilderna är mina:

Mitt i byn

Vill du flytta till ett redan uppväxt område i en härlig bymiljö, då är en tomt i Köpingebro något för dig. Köpingebro är en av kommunens större byar med såväl skola, bibliotek, barnomsorg som sporthall, idrottshall och livsmedelsbutik

I Köpingebro finns det bra kommunikationsmöjligheter med en central pågatågsstation och nya cykelvägar mot både stranden, cirka tio minuter bort, och staden, cirka en mil.

De nya tomterna ligger i ett skyddat område inbäddat i grönska med mysig kvarterskänsla. Planen ger möjlighet till både friliggande villor och radhus.
Kontakta Ystads kommun för mer information om lediga tomter 0411-57 70 42 eller läs mer på länken nedan.

Det skulle jag inte gå till val på!

Jag hittade ett par hundra kvadratmeter "härlig bymiljö", annars är det blandade småhus som i vilken förort som helst. Jag förnekar inte att det kan vara en bra plats att bo, inte minst för pendlare. Modesta huspriser, nära till Ystad och järnväg.

Nu har det varit Köpingebro från sin sämsta sida och  inte just är någon målerisk turistmagnet på Österlen. De som inte förstått värdet av turismen och som retar sig på alla besökare skulle kunna bo i Köpingebro.

Jag älskar små hyreshus i små samhällen. Varken för stort eller för litet. Inga krusiduller - ett hushus.

Inte fler lägenheter än att alla känner alla. 

GeMa-livs heter affären. Som ICA-butik skiljer den sig mycket från standard. Trevligt trång och gyttrig med en tydlig ambition att tillhandahålla ett sortiment som egentligen är litet för stort för lokalen. De kämpar för att inte reduceras till en närbutik.

Det allra bästa med Ge-Ma är en riktigt bra charkuteriavdelning, med egen rökning och korvtillverkning bland annat. Den är värd en omväg.

Jag går bort mot sockerbruket, som är själva anledningen till Köpingebro. Det hann bli drygt hundra år innan det lades ned 2006.

I anslutning till bruket finns flera byggnader med koppling till en blomstrande sockerproduktion. De är från den "preeternitiella" perioden och uppförda i vackert tegel.

 Jag känner igen stilen från Arlöv och dess sockerbruk från samma tid. Vi bodde tio år i Arlöv helt nära bruket.

De vackra tegelhusen ligger i en stor park, och förefaller att vara bostäder idag.

Jag har inte behövt tränga mig fram. Folklivet en söndag är inte myllrande. Jag möter några yngre människor som verkar ha sina rötter i Somalia. Kvinnans cerisfärgade mantel sticker glatt av mot det gråtrista höstvädret.

Med svensk flyktingpolitik är möjligheten att få nya rötter i Köpingebro, eller Sverige för den delen, inte lysande.

Den trista baracken, som använts för boende under betkampanjen, har blivit vandrarhemmet Violen. För närvarande är den flyktingboende.

Svensk sockerindustri idag består av ett säger ett sockerbruk, Örtofta i västra Skåne, som är danskägt.

Bruket som lades ned 2006 står som ett mäktigt monument över en för bygden oerhört viktig industri. Det är inte svårt att förstå vad det betydde för Köpingebro.

Vad jag har hört har man inte kommit på någon alternativ användning. I tidningen har jag läst att man spelat in Kenny Starfighterfilmen där.

Potentialen i detta är sannolikt något lägre än i Wallanderfilmerna. Starfightervandringar i Köpingebro? Hm!

Jag tror att det är en tidsfråga innan svensk sockerproduktion försvinner helt. Sockerrör har en mycket högre sockerhalt och är betydligt lättare att skörda. Jag har lärt mig att miljöpåverkan av transporter är mycket lägre än man i allmänhet tror.

Vigs Ängar är ett äldreboende, som blivit mönsterbildande inom demensvården.

Med en antroposofisk grund har man byggt upp en verksamhet med en helhetssyn som är, om inte unik, väldigt ovanlig.

Kostnaderna är inte högre än för det kommunala alternativet.

Detta måste vara den största arbetsplatsen i byn idag.

Sammanfattningsvis var mitt sökande efter byns själ fåfäng.

Turen går från Baskemölle till Vik.

Inga boende gäster - ingen frukost och städning. 18 grader varmt och nästan vindstilla. Det är som gjort för utflykt. Doris är trött på lokal promenader och redan vid prästgården, granntomten, parkerar hon sin dynamiska tyng så lågt det är möjligt. Jag lockar och drar. Halsen blir girafflång, pinsamt med bilarna som kör förbi och rätt, som det är, får jag väl djurförbud. Men se bilnyckeln kan hon inte stå emot. Hon skuttar upp med spänst och iver och blygumpen är borttrollad.
Jag rustar reseredaktionen, det vill säga kamera och solglasögon. Detta med solglasögon är lurigt.
Bilkörning utan radio är som kaffe utan grädde. Jag råkade väl komma åt något och plötsligt var radion tvärtyst och mörk. Allvaret i ett sådant fel kan jämställas med punktering. Jag la om kursen mot Peugot. Radion i en ny bil ska väl inte bara lägga av! Dessbätre lyfte jag på solglasögonen innan jag svängde in till verkstaden. Plötsligt lyste de röda siffrorna och tecknen igen och ljudet strömmade ut i kupén. Jag körde nonchalant förbi verkstaden. En lärdom - solglasögon släpper inte igenom det röda ljuset. Tur att det inte finns trafikljus på Österlen.

Vi ser en liten fiskesmäck omgiven av trutar. Nu vet jag inte vad den plockar upp ur vattnet. Annars finns runt Österlen ett av världen bästa vatten för havsöring. 

Det vet danskar och tyskar de kommer med trailers med gigantiska skepp. De ska utöva trolling. På min hembygds tungomål hete det slöjta, jag har hört en mer rikssvensk beteckning: ro drag. Då var det jämlika villkor, man fick ro som en galning.

Att köpa en kryssare för hundratusentals kronor, starta motorn och slänga ut reven känns liksom inte som en sport.

Nu ska i sanningens namn sägas att det finns miljövänliga små människor i sjöstövlar som står i närheten av land och kastar på gammalt hederligt vis.

Stranden är omväxlande och dramatisk jämfört med på den södra kusten som bara består av fin sand. Klippor och sten, men också små badvikar.

När jag står hemma i den del av matsalen vi kallar verandan, brukar jag ljuga för gästerna inför den betagande utsikten över det öppna landskapet. Jag säger, att jag saknar inte vatten. Eller ljuga - jag saknar inte det vatten som stått i pannrummet, innan den lovande vvs-montören Jerry Håkansson  rensade stenkistan.

Jag kan väl älska havet utan att jag för den skull älskar det böljande åkerlandskapet mindre? Till skillnad från modern TV-dramaturgi är det fullt möjligt att leva livet utan att välja bort.

Landskapet är omväxlande. Vid förbifart Tjörnedala (terminologi för att stockholmare ska förstå) ligger fagra blomsterängar, för att citera psalmen. Det slår mig att det varit bättre att börja vandringen i Vik. Promenaden tar ungefär en halv timme.  Då hade det varit lagom att gå upp till Tjörnedalagården för att fika.
Präktiga sjöbodar minner om kustfiskets betydelse. Idag är nog sjöbodarna mer välhållna än fisket. Om man nu kan kalla präktiga små hus, murade i natursten, för bodar.

Sjömärken, eller heter det landmärken när de står på land, är ytterligare tecken på sjöfartens betydelse i en tid innan GPS.

De väl betade ängarna omväxlar med lövträddungar.

Doris visade ett generande intresse för kospillning. Vilket föranledde mig att koppla henne. Men också eftersom det fanns en hel del turister på stigarna. De som äger sin tid själva har upptäckt Österlen på hösten. Doris stora människokärlek kan, inser jag, vara en aning besvärande för folk med hundskräck.

Vi drar oss ned mot stranden igen. På stenarna utanför sanden har en stor mängd fåglar hittat en behaglig uppehållsplats.  Det är flera sorter. Jag kan inte identifiera alla, man är väl inte Nisse i Vallby, men jag känner igen havstrut och den förhatliga skarven.

Jag vet inte varför jag tycker illa om skarvar på ett känslomässigt plan. De har ett reptilartat urfågelutseende. Jag får tankar till de stygga fåglarna i Sagan om ringen. När de sitter på stenarna och torkar vingarna ser de ut som nazistsymboler. De lär "flyga" under vattnet och det låter litet häftigt. Det skulle för min del kunna vara en bra lösning om de höll sig där.

Jag kommer till en rishög med Stenshuvud i fonden. Den ser uråldrig ut. Kanske är det en falsk vårdkase, tänkt att lura in skepp mot land och få dem att stranda mot sandbankarna. För att ortsbefolkningen skulle pigga upp vardagens tunga slit med litet plundring? Kanske kom länsman när de skulle fjutta på? Eller också regnade det så till den milda grad att det inte ville ta sig.

Eller också är det så att de samlar ihop grenar när de vårdar skogsdungarna.

Vi befinner oss i äppelriket och en och annan äppellund passerar vi. Det är i skördetid. Denna vecka är det äppelfestival i Kivik. Det ligger en ljuvlig doft av mogna äpplen över trakten. Den slår den fräna doften av svinpiss, som understundom drabbar oss som bor i åkerkanten.

Vi hälsar på ett par från Kungsbacka som funderar på att sälja huset och flytta till Österlen. Flytta till Ö Hoby uppmanar jag dem. Där är husen billiga, det har jag läst i Österlenmagasinet. Alla kan ju inte bo i Hammenhög, tänker jag.

Nu närmar vi oss civilisationen, eller civilstationen som jag trodde att det hette när jag var en liten glytt och läste äventyrslitteratur (mest serier). Vad det betydde hade jag endast en diffus aning om, och det gäller  fortfarande.

Som ett tydligt tecken ser vi ett badrocksskärp. Borttappat av en sommarens badgäst. Det var bra att det var grönt, så det smälter in i naturen!

Vi närmar oss nu Vik, en idyll som jag ska besöka vid ett annat tillfälle. Vid förra besöket, var batteriet i kameran urladdat. Nu har jag försett mig med reservbatterier och har därmed radikalt graderat upp katastrofberedskapen. Kom ihåg: PÅ VIK.

I utkanten av Vik ligger en idyllisk liten fotbollsplan. Jag får tankar åt Åshöjden BK. Men vem kan spela fotboll med en sådan utsikt? Å andra sidan har Mjällby Strandvallen i Hällevik som hemmaplan. För dem har det gått skapligt.

Vi närmar oss nu det verkliga målet för utflykten, Prästens badkar. Detta är unikt i världen. Vi har haft boende geologer som kommit till Österlen enbart för detta.

För mig har det tagit sex år att ta mig hit.
Det har sin förklaring. Mina söner, har visat sig inte vara det minsta geologiskt orienterade. De har hånat och förlöjligat detta Prästens badkar så till den milda grad, att jag inte övervägt att åka dit, ens på natten.

Jag håller inte med dem ett enda dugg. Det är oerhört vackert och imponerade, både själva kratern och omgivningarna.

Jag tror faktiskt att sönerna inte hittade dit, för litet trixigt kan det vara, även om det finns anvisningar uppe vid fotbollsplanen.

PS. I Ystads Allehanda står idag att läsa att Hammenhögs frö upphör för gott. En epok går i graven. 29 personer står utan jobb. Detta pekar, tycker jag, på relevansen i mina två inlägg om turismen. Om man hade haft en annan ägare, som mer haft synen att man också var en del i besöksnäringen, hade det sannolikt varit en strålande affärsidé att kombinera växtförädling, blomsterfält och butik. 2,2 miljoner besökare från Sverige, Danmark och Tyskland och ett trädgårdsintresse som aldrig förr. DS