Hammenhög Tattoo.

Under ett anfall av personlig lössläppthet, sommaren 2010, beställde  Jonas en tid för mig hos favoritgaddaren Stina i Ystad.Hon har av talang och skicklighet lyckat bygga upp en rejäl kö av människor som är beredda att ställa sin kropp till konstens förfogande. Eftersom vi är Stinas favoritkrog, fick jag en priviligerad tid.

Motivet är klassiskt , men inte Woody Woodpecker (Hacke Hackspett) Det är Mr. Horsepower. En tecknad maskot, idag skulle vi säga logga, en dragracingens ikon, som användes av den 1931 etablerade bilfirman Clay Smith Custom Camshafts. Woody Woodpecker föddes 1940.


Att jag valde bilden beror att jag redan som liten tyckte att den var urfräck. Kombinationen med Hammenhögs Gästis lever upp till vårt motto: "Tradition och förnyelse". Nu ska väl avslöjas att mitt tilltag inte suportats fullt ut i den allra närmaste omgivningen. Själv har jag varit smygnöjd hela tiden, och exponeringen har varit smakfullt återhållsam.

Plötsligt har mitt lilla stolleprov blommat ut för fullt. Inlagd på sjukhus och objekt för intensiv vård uppträder man i stort halvnaken. Jag har fått full cred för den axelapplicerade konsten. Dessutom en "osökt" koppling av samtal om vårt fina Gästis. Dessutom ser jag nödvändigheten av att bli återställd, för att få en ekonomiskt försvarbar avkastning på gjord investering.

Igår var jag åter i Lund för att bli förbättrad och förgiftad. 05.40 var sjuktransportlimousinen framkörd och patienten nytvättad och nyfastad för operation. Den dryga timmen till Lund ger tillfälle till kartläggning av transportsystemet inom sjukvården. Jag vet nu att drygt 500 bilar är kontrakterade för att köra färdtjänst och sjuktransporter i Skåne. Det är inte svårt att se kopplingen mellan taxibrist på landsbygden och upphandlade transporttjänster. Jag förstår taxiföretagen - säker inkomst möjlighet att lägga vettiga scheman osv. Hur ska vi lösa transporter för andra? Jag tänker, som krögare! God mat, underbar atmosfär och ett gott vin. Så ber den nöjda gästen oss att ringa efter en taxi. Väntetider! Framkörningavgifter som är högre än en varmrättspriset. Kanske man skulle kunna klassa krogbesök, som sjukdom berättigad till sjuktransport. God service och subventionerade priser, mindre rattonykterhet. Nåja - jag vill inte medverka till ytterligare kris i sjukvårdsekonomin, jag kan till och med betala litet mer i skatt. Vad jag kan rekommendera våra gäster: Boka ett rum hos oss, ät gott, drick gott och njut en frukost. Eller utse en chaufför i sällskapet. Man kan förbeställa taxi. Eller flytta till Hammenhög, så kan du gå hem!

Förbättringen! Efter en period av sönderstuckna, hala, sinande små skitvener i armarna har jag nu uppgraderats till en riktig proffspatient. Jag har fått en venport. Det är ungefär som guldmagistern (med emalj) för simmare.

Enkelt uttryckt kopplas en kateter till en centralven, på halsen. Katetern leder till en ursnygg trekantig dosa i lila färg. Övergången mellan dosan och katetern har en sofistikerad slussanordning som att man kan distribuera läkemedel ut i blodet och hämta blod när man är sugen på det. Jag var litet sur att jag inte fått en venport för länge sedan, men efter att fått klart för mig att den är alldeles avgörande för att kunna genomföra kommande stamcellstransplantation så är jag helt nöjd med det. Detta hade tagit en stund för evolutionen, du Darwin!

Tyvärr är hela grannlåten inopererad under huden. Jag fraktades upp till en operationssal där jag möttes av en hel flock trevliga människor i fåniga, gröna, men sterila, mössor. En frågade mig om jag ville sova. Eftersom jag inte har större machobehov, bad jag honom att släppa kemin loss. De noterade min vackra tatuering och berättade att de mer än en gång fördärvat heltäckande framsidestatueringar, men min var helt utanför berört område. Så vaknade jag när de höll på att fästa några trådar.

Nu är jag kanske inte en bättre människa, men definitivt en bättre patient. Sköterskan, eller annan som kan och vill, får sticka genom ett membran som klarar upp till 2000 penetreringar och kan göra tjänst upp till åtta år. Normalt plockas inplantatet ur när behandlingen slutförd, vilket jag hoppas är innan åtta år ha gått. Påfrestande grävande i i småvener är slut, pang på rödbetan.

Jag utrustats med flera bevis på min nya status. Ett legitimationskort till min venport, kan vara bra om man får problem vid säkerhetskontroll vid flyget det är ju inte lika trivialt, som att vifta med hålfotsinläggen, ett armband av gummi (sådana som lanserades som bevis på att man köpte grejer solidariskt från tredje världen, gäller nog inte i och för sig inte venportar) och dessutom är jag nu utrustad med ett frikort för sjukvård fram till den 26 augusti 2012. Litet förvånad blir man när man inser att sjukvårdens IT-system för betalning inte med automatik genererar en bevakning av hur mycket patientavgift, som betalats och när fri sjukvården blir kostnadsfri.

Jag nämnde också förgiftning. Redan en timme efter venportens montering provtryckte de anläggningen med antibiotika och cellgift. Helt utan problem! Det var den tredje etappen av fyra. Förra kuren bröt helvetet lös just här. Jag tar tempen och håller tummarna för att klara denna perioden när immunförsvaret är totalt i botten. Än känns det ok. Jag är på benen, promenerar och försöker leva så normalt, som möjligt.

Jag måste berätta om det konstiga kortisonet. Som en del i behandlingen får jag höga doser av kortison, som är ett kroppseget hormon. Jag hittar inga riktigt bra beskrivningar på Internet, relaterat till min sjukdom, Myelom. Kortison är så allmänt använt och de flesta referenser är relaterat till helt andra tillämpningsområden. Det har effekten att det, liksom cytostatika, dödar cancerceller - välkommen i tjänst. Det är bekant att en biverkning är att man binder vätska och vid lång användning omfördelar fettet. Det jag märkt mest av, hittills, är funktionen som har med kroppens stresshantering - kamp eller flykt- att göra. Det är rena "uppåttjacket", mental hyperaktivitet. Tusen tankar, nästan euforiska, håller kroppen igång. Inte så att jag utför så mycket av tankarna, men känslan av att jag skulle kunna om jag ville är angenäm. Samtidigt tröttas kroppen av cellgiftsbehandlingen. Kroppen är svag medan själen är rastlös. Dessutom får jag en våldsam aptit och försöker därför vara noga med vad jag stoppar i mig, regelbundna måltider och nyttigheter däremellan, när suget sätter in.

I eftermiddags ringde det på dörren och ett blomsterbud lämnade en så vacker höstbukett och en liten chokladask till den kortisondopade. Ingen avsändare och adresserad till Staffan "vet ej", Hammenhögs Gästis. I buketten ett kort: "Bli bättre, det är en order!"

Rörd och lycklig att någon tar sig ett så snällt besvär! Det är spännande - även om jag blir vansinnigt nyfiken. Tack så hemskt mycket - rara människa!

FAQ om min cancer.

Förr hette det vanliga frågor om..., i dag när man  mer intresserade av distributionsformen, teknik och applikationer konstrueras nyimporterade förkortningar, akrynomsjukan har gått så långt att underlaget är obekant för en läsare, t ex FAQ (Freqently Asked Question). Oftast är frågor och svar konstruerade av systemutvecklarna utifrån vad de tror att användare kommer att fråga om, dvs en ganska förutfattad uppfattning vad informationssökare har svårt att förstå, samtidigt kommunicerar man att detta har vi koll på.

Min rubriksättning är medvetet en grimas mot alla som gripits av nätets och sociala medias tekniska möjlighet och utvecklarjargong, och tappat fokus på budskap, information, nyheter, tankar och analyser.

Vad jag verkligen vill berätta är varför jag bloggar om min cancer. Jag ställer upp dem i form av frågor och svar, NNFOEA (Not Necesery  Frequently Or Asked).


Varför vill jag beskriva mina erfarenheter av en allvarlig cancer som flög på mig?

• Jag upplever att cancern fortfarande är en skamsjukdom med en hel del tabun. Det finns ett otal cancerformer, där orsak är okänd och oklar. Om jag förstått saken rätt är det enda gemensamma att det sker en okontrollerad tillväxt av skadliga cancerceller, som i värsta fall tar över. Det finns i vissa fall starkare kopplingar mellan livsstilsfaktorer som rökning och lungcancer, intensivt solande och hudcancer. Nu var det det inte länge sedan det var en sofistikerad att röka: "Jag har också gått över till Prince". En djup och vacker solbränna var/är ett skönhetsideal och en statussymbol, fräscha makthavare som satt med flabben i ett ansiktssolarium för att lysa av hälsa och pondus i sammanträdesrummen. Dessvärre ser jag en en fortsättning på detta med att lägga skuld och ansvar på individen. Den alltmer rumsrena diskussionen om att särbehandla feta och försöka hitta vägar att beskatta vissa livsmedel av hälsoskäl känns befängt när inte ens forskningen är överens om vad som generar den ökande fetman i västvärlden. Jag kan hålla med om att cancer är en skamsjukdom, men skammen är gemensam på grund av hur vi hanterar vår miljö med utsläpp, farliga ämnen, tillsatser och så vidare. Jag skäms personligen in ett skit över att jag fått cancer i benmärgen som degenererar mitt blod. Därför vill jag öppet och klart skriva hur jag vägrar att ta ansvar för min påkomna sjukdom, men fullt engagemang för att bli frisk, eller i mitt fall symtomfri och kunna leva ett gott liv till jag blir så där lagom gammal, se min familj ha det bra, vara med under mina barnbarns uppväxt och se litet mer vad som händer i vår by och på jorden. Skriver jag själv om detta så behöver inte  andra spekulera om min sjukdomsupplevelse, och undrar någon är det bara att fråga. Kanske kan jag vara ett stöd för någon i en liknande situation.

Cancer - en dödsdom?

• Antagligen har cancer funnits sen förhistorisk tid även om man man diagnostiserat  under max 200 år. Ofta tar cancern lång tid att utvecklas därför stiger naturligtvis antalet sjukdomsfall med ökad livslängd. Samtidigt har cancerforskning och behandlingsmetoder utvecklats enormt med stora resurser av såväl offentliga medel, donationer och kommersiella investeringar. Idag är cancer fortfarande en mycket allvarlig sjukdom men prognosen är i de flesta fall god. Cancerfonden har en utmärkt webbplats som hjälper dig som vill läsa mer.

Diagnos och behandling av mitt Myelom.

• Som jag tidigare berättat kände jag mig litet nedgången efter högsäsongen och mot min vana uppsökte läkare, med en successiv eskalering från en sömnig vårdcentral, till akuten i Ystad, via hjärtintensiven och slutligen hematologen i Lund. Från att ha varit en litet sliten gästgivare i sina bästa år, låg jag som en väldignostiserad myelompatient med alla tänkbara värden på allting alldeles åt helvitta.
  Nu är det inte så lätt att få ett körschema A-Ö från läkarna. Jag har förståelse för att det kan uppkomma ett otal komplikationer, organ som trixar, mediciner, som inte tar som de ska, infektioner som ligger och väntar när immunförsvaret fördärvas, men jag skulle önskat en plan. Avvikelser från denna vore ju inga konstighet - information och delaktighet är botemedel mot mycket.
  Ett tidigt positivt besked var att jag inte hade tumörer på skelettet, de kan vara otroligt smärtsamma och svåropererade.
  Bakvägen har jag någorlunda kunnat konstruera min behandlingsplan och, tycker jag, fått den verifierad av läkarna.
  En kur med blandade läkemedel; cellgift, cortison, antibiotika och diverse profylaxpilller. Den pågår under 12 dagar med cellgift var tredje dag. Syftet är att få död på cancercellerna, men precisionen är inte större än att en mängd snälla och nyttiga röda och vita blodkroppar och blodplättar stryker med.
  Samma kur upprepas efter ungefär två veckor och ytterligare en kur av samma slag två veckor senare.
  Om behandlingen haft önskad verkan görs här ett något längre uppehåll. Efter detta stimuleras tillväxt av stamceller som jagas ur benmärgen ut i blodet. Efter någon dag skördas de och fryses ned. Efter detta serveras en jättedos cellgift. Mina egna stamceller transplanteras sedan.
  Med litet tur har kroppen inte tagit alltför mycket stryk. Jag vet att skelettet inte blir vad det varit. Slut på tunga lyft och viss risk för benskörhet. Men medicin och rörelse fixar nog det mesta.
  Man blir inte av med sjukan, men man blir förhoppningsvis symptomfri och kan leva ett normalt liv. Så är det ju med andra sjukdomar också, t ex diabetes.
  
  

Komplikationer och biverkningar?

• Jag har hört  många hemska historier om cellgifternas akuta biverkningar, framförallt fruktansvärt illamående, smärtsamma diarréer, blodtrycksfall, tappat smaksinne förlorad aptit m.m. Det är väl så att olika behandlingar, olika cancerformer, olika cellgifter och individuella förutsättningar gör skillnad. Jag fick en  komplikation i form av lunginflammation, när immunförsvaret slogs ut. Fem dygn med 39-40 graders feber och frossa i proportion, då är man tacksam för att vara inlagd på sjukhus och få muskelavslappnande medikamenter.
  I övrigt har jag inte haft några som helst obehag av behandlingen. Inte ett hårstrå tappat. Litet trött naturligtvis. Av allmäntillståndet tappade jag nästan 10 kilo, men av det har jag hämtat tillbaka ca hälften, och det känns som det skulle kunna vara bra så.
  Jag tror att det är viktigt att återgå till normalt leverne så snart som möjligt. Jag försöker promenera så mycket som möjligt för musklerna rinner snabbt av en.

Psykiskt?

• Självklart är det dramatiskt att gå från litet hängig till dödssjuk på några timmar. Å andra sidan vad kan jag göra åt det? Jag tror att jag är ganska bra på att leva i nuet, när det behövs, och när det behövs det bättre? Klart att det inte piggar upp med en cancerdiagnos! Jag har ingen dödsångest. Det samlade traumat i familjen hade vi när k.h. fick bröstcancer  för 10 år sedan. En bidragande orsak till att vi bytte liv och blev gästgivare.
  Nu när jag blev medveten om att jag var sjuk gick jag helt upp i att vara sjuk, eller kanske bättre uttryckt att bli frisk. Inledningsvis var det inte så marigt eftersom jag var så pass dålig. Snart nog var det dags att bygga upp "pseudostrukturer" i tillvaron. Provtagningar och språka med de duktiga och trevliga sköterskorna, mat, vila, läsa, tala i telefon, få besök, koppla upp sig på nätet, blogga osv.
  För min del har det inte funnits något alternativ till att bli frisk! Humöret på topp, ingen tillstymmelse till depression. Jag tror att depression är ett stort hinder för läkning, så känner man av det tror jag att det är viktigt att försöka få hjälp snabbt.
  Nu när jag tagit mig en bit igenom min behandling försöker jag leva så normalt som möjligt. Jag är övertygad om att kroppen säger ifrån om den inte hänger med.

Hur blir det sedan?

• Ett enkelt svar är - som förut. Men det kanske är för enkelt. Vårt stora åtagande är Hammenhögs Gästis. K.h., Jonas och jag själv har under drygt sju år lagt ned vår själ i det. Själva tycker vi att vi åstadkommit en hel del. Vi har skaffat oss ett grundmurat rykte att servera god mat. Huset är totalrenoverat. Maskiner och utrustning förnyat och i gott skick. El, vatten och brandsäkerhet är i som det ska vara. Omsättning och resultat har successivt börjat gå uppåt och skatten är betald.
  Det är kanske är precis rätt tid för gubben att släppa taget och släppa fram det unga. Jonas har definitivt potential att inte bara vara stjärnkock utan också en kreativ och ansvarsfull krögare, det har han visat när jag varit ur produktion. K.h. har ett fast grepp om matsalen.
  För egen del ser jag inga svårigheter att få dagarna att gå. Naturligtvis kommer jag att jobba med Gästis, även om det är slut med tunga lyft. Men jag ser gärna att det blir under ledning av nästa generation gästgivare.
  

    

Dagpatient.

Efter några härliga dagar hemma och hyfsat återhämtad men naturligtvis allmänt trött, var det dags för kur nummer två; blandade cellgifter och massor av cortison under 10 dagar.

Behandlingen sker nu på mottagningen och jag har blivit dagpatient. Jag nyttjade regionens limousineservice -sjukresor. Från dörr till dörr för 120:- enkel resa och det lär finnas ett högkostnadsskydd. Det gör inte mig något att man åker runt och plockar upp fler passagerare, tvärt om! Däremot blir jag förbannad på medpassagerare som sitter och gnäller på komfort och att de inte blir avsläppta först. Inget är gratis, sjukvårdsekonomin är i kris, få är sugna på höjd skatt - att gnälla på höjd standard i en fullt acceptabel stödtjänst är i hög grad osolidariskt. Kommer kanske i nästa valfrihetssatsning - byt en delbehandling mot lyxigare sjuktransport!

På mottagningen mötte jag två gamla rumskompisar i väntrummet. Utan väntetid fördes jag in  för behandling. Jag fick välja om jag ville sitta med mitt dropp i en fåtölj och glo på TV, eller ligga i en säng. Naturligtvis valde jag machoalternativet - fåtölj. Den rutinerade och vänliga sjuksköterskan rullade in sitt plåtbord och kavlade upp ärmarna, på mig. Det som normalt inte är så knepigt visade sig ovanligt komplicerat. Att kroppen ställer in sig på försvar verkar rimligt vid sjukdom. I detta fall verkar det som kroppen inte hade hela bilden klar för sig. Venerna hade krupit in, dessutom var de hårda och hala. Den stackars sköterskan, med 13 år som "stickmygga"  fick sitt första misslyckande och bad mig om ursäkt för något som jag överhuvudtaget inte lastade henne för. En avbytare skickades in och hittade en ven tämligen enkelt. Eftersom jag blivit litet småfrusen och antagligen något spänd, fick jag byta fåtöljen mot en trygg säng.

Jag hade bokat min sjuktransport hem en timme senare än vad mottagningen rekommenderat. Jag tycker inte om att stressa, och anade att något kunde strula. Dessutom gillar jag lobbyn på Lunds lasarett och tänkte att en latte, en gräddbulle och att glo på folk kunde vara trevligt. Jag är ju heltidssjuk och inga tider att passa. Egentiden förbrukades och det var bara att ta sig till mötesplatsen för sjukresenärer.  Lopez, en spanjor i 50-årsåldern, bjöd på en lätt surrealistisk resa genom södra Skåne.

Lopez är en glad skit även om han kanske har en del brister som bilförare och att han  talar svenska hellre än bra. Vi hämtade upp en dam på hudkliniken, så långt allt väl, om man bortser från att dörrarna krånglade och han fick gå runt och låsa upp dem manuellt.. Jag upptäckte att Lopez antagligen var obekant med skylten "Återvändsgata" eftersom han med förtjusning kastade sig in då dessa. Som ni förstår tog det en stund innan vi med gemensamma krafter kunde navigera oss ut från sjukhusområdet. Mot Malmö! Även här en del kreativ bilkörning för att inte komma till hamnen. Vi satt och förväntade oss att vi skulle till sjukhuset, men så icke, Lopez svänger upp i staden och stannar vid en bank. Där hämtar vi Sveriges sista luffare med livskamrat. Jag förstår att sjukresor och färdtjänst är integrerat - smart. Turen går vidare till Ystad där vi hämtar upp en flicka, som står och väntar på trottoaren.

Jag inser att Lopez har vissa formel-1ambitioner, svåra att förverkliga med en faktiskt ganska skruttig Ford Transit. Efter en lång monolog, som jag endast delvis kan följa, ringer Lopez upp sin arbetsledare och talar om att han inte tänker köra tilldelad bil i morgon. Han hade ställt upp på den aktuella extrakörningen, men var utlovad en bättre bil. Så imorgon blev det ingen körning med det aktuella fordonet. Jag är tacksam att han kör rundan ut!

Hem till ett dukat lunchbord. En god trevlig matstund med K.H. och Jonas. En välförtjänt middagslur efter en stunds läsning i Keith Richards, Livet. Jag har plöjt Guillous Brobyggarna. Mannen kan skriva - men har han något att säga?

Återhämtning.

Min sjukdom har kostat mig ca 10 kilo, och då var jag inte smällfet från början. På mitt senaste stamlokus, Lunds lasarett, bedömer jag möjligheterna att återuppbygga min vackra kropp, om inte obefintliga, åtminstone ganska små. I broschyren om Myelom betonas vikten att äta regelbundet och näringsrikt.

Jag tror att det är viktigt att följa läkarvetenskapens rekommendationer.

Dagens lunch:

Ugnsbakad sadel av hare, confit av harstek, pumpapuré, inkokt lök

Tarte tartain på kockens egna äpplen, mandelglass, hasselnötsmajonäs

Till detta ett glas:

Barbera ”Annunziata” Rocche Costamagna

Barbera D´Alba DOC, IT

Åter hemma.

Nästan 4 veckor har gått sedan jag abrupt gick från att vara en möjligtvis något utarbetad gästgivare, till en väldigt sjuk människa. Jag ligger på den välbäddade sjukhussängen och läser i Guillious nya brobyggarna. Med ett halvt öra lyssnar jag efter ronden. En något anakronistisk företeelse där en hel skock vita rockar radar upp sig vid sängens fotände, som om kvantitet skulle kunna ersätta kvalitet, djup och kontinuitet i informationen.

Luttrad från tidigare och litet vidskeplig har jag inte vågat ta på några civila kläder. Jag vet att mina värden är ok och utvecklas åt rätt håll. Dessutom har jag varit feberfri i 24 timmar och bristen på vårdplatser är kronisk. Jag hör slamret i dörrar - ronden är här! Efter den artiga frågan om hur jag mår, får jag veta det - bra! Kriterierna för hemgång är uppfyllda. När man mår akut bra och ligger på sjukhus är risken stor att den passiviserande tristessen tar över. Dessutom är möjliga infektioner farligare på sjukhus än hemma hos de flesta av oss. Sängen behövs till en olycksbroder (Myelom drabbar främst mogna män, 500-600 per år).

K.H. är varslad och på väg. Utskrivningsprocessen är inte alldeles klar och entydig, men doktor Stefan överlämnar en väldigt lång medicinlista. Cytostatikan skjuts inte med lasersikte. Den går vilt fram och dödar inte bara små äckliga cancerceller, utan också hederliga och stävsamma nyttoceller. Därför får man en massa förebyggande mediciner - rädda vad som räddas kan! Jag går till sjusköterskan och kollar om allt är klart inför min avfärd. Jag får ett C4 kuvert smockfullt med piller, tre dagars behov. Recepten aktiverar vi i det lilla apoteket i Borrby. Handla lokalt!

Bland de små påsarna medskickad medicin hittar jag, som absolut inte står på medicinlistan, "Choklad till kaffet". Jag blir litet rörd. De sköterskor jag mötte imponerade så mycket på mig. Professionella, kunniga, hårt arbetande, tuffa arbetsscheman, alltid vänliga, på gott humör och alerta. Tänk vilken trygghet det ger när man ligger sjuk och utelämnad. Är det någon mer än jag, som tycker att sjuksköterskor har litet för dåligt betalt?


Jag upptäcker att det hunnit bli höst medan jag krigat med min sjukdom. Det gör inget när man kan vara hemma igen. K.H. och Jonas har hämtat tavlan, som vi köpte av Karin Anker i somras och dessutom hängt upp den. Nu är det litet sommar i ett hörn!

Det är svårt att helhjärtat gå in för sin sjukdom så här på hemmaplan. I morse åt jag frukost inne på Gästis. Jag tänkte att jag få ta de typiska italienska "pensionatssignorinorna" som förebild. Man ser dem sitta på en stol, göra ingenting, förutom att nådigt nicka åt gästerna.

Doris är påtagligt nöjd att hennes lilla flock är samlad igen. Då kan hon ligga i sin favoritsoffa och drömma om nästa måltid.

Jag har "ledigt" ända till måndag. Då är det dags för nästa cellgiftsomgång. Det är en speciell situation att man bygger upp sig och när man börjar känna sig ok är det dags för en ny pärs. Samtidigt känns det så angeläget att köra på med behandlingen.

Jag har fått en Dosett. Är det någon, som vet hur många vuxenpoäng det är på det?

Nästan hemma.

Igår stack dr Marja in snudan i vår lilla kvart och sa: "Du får nog gå hem imorgon, även om det är dr Vladimir, som är överläkare då". Om orsaken är mitt hälsotillstånd eller en desperat jakt på vårdplatser ska jag låta vara osagt. Det visade sig att även min eminente rumskompis Tomas fick marschorder. Enligt min lekmannamässiga bedömning bestod han av betydligt fler lösa delar än jag själv.

Myelom är, om jag inte sagt det förut, rena räkneläran. Så fort de ser en bit naken hud klipper de ett blodprov. Så räknas det blodkroppar! Utifrån värdena får man en exakt bild av hur man mår, absolut och relativt jämfört med tidigare. Jag är litet svag för den metoden att mäta och beskriva hälsotillstånd. Kanske skulle man ha ett kortare fritextfält. Där skulle man kunna notera komplikationer och biverkningar. Själv skulle jag redovisa den pikanta känslan, under mina fotsulor, att under en längre tid stått barfota i en hög med brännässlor.

Jag bestämmer mig för att jag är pigg nog för hemfärd, om nu någon varit intresserad av det (dr Molgan kanske?). Naturligtvis gläder jag mig storligen åt att få åka hem och ringer k.h. och ber om skjuts. Samtidigt är det faktiskt väldigt energikrävande att de spräcker den trygga vårdbubblan, och gör den större. Nu måste jag mobilisera för att jaga fram information om den fortsatta behandlingen, och om möjligt memorera det.

Jag kan inte motstå att ta på mina civila kläder och känna mig som en vanlig människa. K.h. kommer och hjälper mig att packa. Jag ligger på sängen och är en aning trött. Jag fått en halv kubikmeter piller att konsumera de närmaste tre dagarna. Alla piller har namn och ändamål, dessbättre har jag fått en lista på detta, så jag lyssnar bara förstrött på genomgången. Jag känner en olust komma krypande.

Ögonblicket senare är cirkusen igång. Jag ligger och studsar i en fullständigt hämningslös feberfrossa. I rummet finns förutom en Tomas under hemgång, en förskräckt hustru, fyra sjuksköterskor, en dr, och naturligtvis huvudpersonen själv. Sköterskorna riggade en spruta med dubbel dos muskelavslappnande, underbart när man skakar bortom all kontroll. Jag måste spy! Jag såg lunchens mammascanköttbullar komma i retur. Jag lovar att de inte uppvisade som helst förändring efter att ha vistats ca 1,5 timme i min mage. Tillsvidare väljer jag att inte betrakta kräkandet som en del i sjukdomen, utan att jag fått i mig något olämpligt.

Kanske är det lunginflammationen som dykt upp igen. Naturligtvis är jag kvar på sjukhuset. Behandlingen kan inte gå vidare förrän infektionen är hävd. Visst är det tråkigt, men vi är så glada att vi inte hunnit hem.

Imorgon är det nya provtagningar, rond och nya givar.

Jag har hittat min inspiratör.

En fördel med att ha cancer är att man sträckläsa tjocka böcker, om man nu inte har styggcancer, som sätter stopp för det.

Stundens fullständiga fixering vid sociala media, ja jag är själv en del av, kan tyckas mig vara en aning ytlig. Twitter, blog, blipper, fnitter, tjatter, Gowalla, You Tube... det finns en massor av lösningar utan problem. Så kommer kurserna; lär dig Facebook. Vi fyller vår vänlista med folk vi inte visste fanns. Och så ska vi ut och skvätta, "jag är på konsum", telefonbild på äppelkakan, Kilroy was here! Snabbast, roligast, mest frekvent vinner.

Lek och spel är bra det driver teknik och infrastruktur. Sociala media är etablerat som ett verktyg i bl a i demokratins makt.  Som sagt tjocka böcker! I sociala media kan man tala om att de finns.

Min senaste reservationslösa förälskelse i en "tjock bok" är Min Kamp av Karl Ove Knausgård. Egentligen vet jag inte vad det är för sorts bok. Är det en handbok i att leva sitt liv? Absolut ärlig. Jag uppfattar den som en slags positiv tillämpning av Jantelagen. Du behöver inte vara så fruktansvärt märkvärdig, bara för att du tror att andra är det och förväntar sig du ska vara det. Du lever ett gott liv, som medelmåtta, och ditt liv är unikt.

Så har Knausgård flyttat till Österlen, charmiga Glemmingebro. Jag tycker om att ha sådana grannar, men jag ska inte glo på honom om jag ser honom i affären.